math

På natten vaknar han till. Skuggrik tystnad. Sängkläder i en röra. Varmt. Fuktig nacke. Han vill känna hennes härlighet.

Handen söker stjärten, midjan, hennes lår.

Handen söker kudden.

Det tar några sekunder innan han inser att ingen Julia finns där.

Hennes sida av sängen är tom.

Han funderar på att ropa efter henne men sätter sig upp på sängkanten, gnider grumligheten ur ögonen. Han undrar varför han sovit oroligt. Han tänker att hon är på toaletten. Han lyssnar, söker identifierbara ljud från köket. Det är bara det att han inte hör någonting.

Hans ögon vänjer sig långsamt i mörkret.

 

Hon ligger på golvet ihopkrupen i fosterställning, som ett barn. Hon ligger i hörnet där väggarna möts. Hon har på sig nattlinnet med bleka blommönster.

Ömhet dunkar i hans hjärta när han går fram till henne. Han tänker att hon är vacker. Han vill försiktigt kyssa hennes panna. Han är rädd.

Han bär henne mot sängen, och hon öppnar aldrig ögonen. Han lägger henne på rygg så försiktigt han kan.  Hon förefaller sova vidare som en viljelös docka.

Hennes ögonlock fladdrar.

Hon letar trygghetsfaktorer, söker omgivningarna. Underläppen darrar. Överkroppen är slapp och nedsjunken i sängmadrassen.

”Julia...”

Skuggor ramar in hennes ansikte och får det att se spöklikt ut.

”Varför sov du där på golvet?”

Hon suckar när han tar hennes kraftlösa händer. Han tycker sig se ett oändligt mörker därinne i hennes utbrunna ljus till ögon.

”Kan du prata”, nästan viskar han.

Hon mumlar någonting och suckar på nytt. Han kysser lätt hennes axel. Hon blundar, vänder ansiktet bort från honom.

Han följer kroppslinjerna, känner hudens knottror med fingertopparna. Som i mjuk ultrarapid rör han höfterna, känner febervärmen från hennes hud. Han vill säga någonting men halsen känns tjock och torr.

Lampans sken över hennes runda kinder. Hon ligger med benen isär och armarna mot den andra sidan av sängen, lockande och reserverad på samma gång.  Han vill fånga skönheten, erbjuda tryggheten. Han slickar hennes nyckelben. Han smakar hennes hals.

 

”Du...”

”Ja”, säger han, slickar hennes halsgrop.

”Du kan väl få mig att glömma allting för en stund...”

Han lägger sitt ena ben över hennes, en helande värme för dem båda. Hennes fot slingrar sig runt hans tår.

”Jag vill inbilla mig att jag bär på dom hemligheter du som man vill upptäcka.”

Han andas tungt i hennes öra. Hon vrider sig, sträcker på sig som en tjusande orm. Hon ryser, suckar.

Hon pressar sig mot hans kroppsliga styrka.

Han vill ge henne allt. Hon viskar att hon tillhör honom. Han säger att han älskar henne i den här hemska världen.

 

Han borrar sig in, långsamt. En dubbel känsla av lust och tvekan blir till nervös hetta. Hon sluter sig om honom. Han lyfter henne till sig. Som en tung melodi är dem en och samma av flytande drömmar.

Hon andas rytmiskt, hypnotiskt. Hans andetag är fulla av vibration och syre. Hon kramar hans armar. Hon följer hans stötar. Hon omsluter hans vader med sina ben.

Äntligen är hon i tryggheten med honom.

Äntligen känner hon sig levande igen.

Hon står emot impulsen att gråta genom att bita i täcket.

”Är det här att älska någon”, frågar hon.
”Jag vet inte om jag vet vad älska är, men jag vet att när jag är med dig, då är jag lycklig.

 

Han kysser hennes ögonlock, smakar saltet från dropparna av tårar. Handen smeker nacken av gåshud.

Som en fjäril säger hon: ”Du är så försiktig med mig.”

Han omsluter hennes läppar, smakar den släta saliven, kanske päron, kanske persika. Hennes tunga är som polerat ormskinn.

Han slickar ivrigt ådran på halsen, letar sig till hålan mellan hennes nyckelben, drar henne till sig om och om igen. Hon trycker sig mot honom trots att hon egentligen inte vågar.

Hennes ljumskar mot insidan av hans lår.

Hennes andedräkt i hans öra.

Längtan och tacksamhet. Behov och möte. Skrymslen och hud. Skinkornas utsidor. Varm energi strömmar i virvlande bågar. Hans armleder och händer. Hennes fingrar river hans axlar.

Han smeker bort nya tårar i hennes ögongipa. Han är själv nära att gråta.

 

 

Höstens blad singlar från stormens träd

och vi ser andra färger uppstå ur sommargrönskans död.

Vi står otåligt och trampar mellan det gamla och nya.

En glöd från förnyelsens kraft önskar träffa oss djupt,

skaka vår värld.

Vintersnöns sena knastrande lykta

driver oss mot vårens sköna blomning.

Och ännu en gång

vill vi tro på förbättringens marker i vår skog.

 

(c) jag

"Våren gör dagarna lugna, ljusa och hoppfulla. De drömmer om förändring, nystart, en brinnande ljusstråle på himlen, men deras känsliga och närvarande vardag fortgår; han framför datorn, hon med böckerna eller målarpenslarna eller klurandes för sig själv med ett anteckningsblock i sin hand. Ibland studerar han henne när hon kratsar ner något från sitt innersta. Han vill återfinna det ljuva som var, det gnistrande, det som blossade varmt och förgyllt i deras hjärtan. Han tar henne till bron nu när våren är kommen, han håller hennes hand, han smakar hennes mun, han skärskådar hennes ögon bland milda ljussken. Hon är tyst på denna plats av stråkminnen, som att hon tassar fram och blir den tystlåtna, sköra Julia igen. Han försöker lyfta henne med sina händer, med sin närvaro, men lyckas inte. Något förblir utdraget och trögt och han vet inte om det är träbrons utställda minnesfunktion och tid, eller om det är något stickande och svidande dem emellan. Han iakttar henne där hon står liksom onåelig en bit bort. Hon förefaller se ut över vattendraget och vidare bort över trädtopparna som söker himlen. Hon säger ingenting och han vill inte gissa vad hennes blick talar om. Han ångrar sig men vill ändå tro på stunden, på en omstöpning, en omprövning. Hon står där en lång stund, tyst och mjuk men tom. Inombords känner hon rädsla då hon inte kan tillfångata känslorna eller minnesbilderna. Något hindrar henne, något stoppar sambandet av tid och rum. Hon vill veta om det är medicinen eller hon själv, men vill inte fråga, vill inte höra röster och betoningar, ord utslängda i fel ögonblick. Trädbladen är ljumma i ljuset. Hustaken är lagda och stilla. Gatuplanet är bara hon och han. Han ser ensam ut men hon kan inte nå honom. Hon kan inte greppa någonting och impulsen att springa, fly, gömma sig, är stark och slitande i armar och axlar och inre värld. Det vitstrimmande ljuset är bländande, dofter från bilarnas pruttande och vårblomningens söttäta ger en sammantagen förvirrad underton till stundens tigande skick. Sekunder försvinner bort. Hon lyssnar efter någonting som inte finns.

Han tänker på fåglarnas frihet. Han tänker på människans komplexa sätt att skapa problem. Han tänker på hur tiden inte alltid bara lindrar smärtan genom att lägga sig som ett täckande töcken över det som var, utan också påverkar minnesklangens innebörd inför oss själva, sätter betydelsen i samband med det mörka som kom att ske."

Ringsignaler skräller och irriterar, uppbrott från skrivarprocessens vindlande banor. Det fortsätter envist att ringa och han lyfter luren till slut.

”Ja, hallå?”

”Hallå, hej! Det är Maria! Hur är det?”

Hans hjärna söker på namnet, söker kopplingar till honom själv.

”Maria, vem Maria?”

”Du ringde ju för en vecka sen, taxikvinnan, varmblodet, vi är ju kollegor, haha!”

Han minns hur han omtöcknad, olycklig och rädd, tog fram sin mobiltelefon, såg numret, ringde upp. Hon blev glad av att han ringde. Hon berättade att hon separerat från Henrik, att det gått lättare än hon trott innan, att Henrik ringde flera gånger per dag och bad henne ta honom tillbaka, men ibland mer på det klara över situationen, att de gått skilda vägar av en anledning, att hans rädsla för ensamheten var starkare än kärleken. ”Han sa han kommer aldrig glömma mig.” Han slipper oron för Julia, ensamheten i mörkret, i vart fall för en stund. Hon har en behaglig röst och varma andetag, s:en läspas fram på ett mjukt ogenerat vis, allt tydligare genom samtalets lugna närhet. Pratstunden blev intim när han uppgav att han inte mådde bra, att hans sambo blivit sjuk. För att undslippa fler frågor sade han att han gärna ses över en fika utanför arbetstid, att en ny vänskap känns rätt.

Hon är en positiv, energisk personlighet, omtänksam, generös med egna tankar och känslomässiga delgivanden, inte alltid endast kring sig själv, på samma gång tillbakahållet lekfull och oskuldsfull, reflekterande och genuint vänlig.

”Hej, är det du som ringer.”

”Mår du inte bra?”

”Nej, inte direkt. Du ringer tyvärr helt fel dag.”

”Okej, ajdå, det har vi alla – svåra dagar, svåra liv.” Hon fnissar avväpnande.

”Jag menar vad jag säger. Jag har börjat skriva och det går ganska bra. Men ibland blir jag så trött. ”

”Och idag känner du både din och hennes tyngd på dina axlar.”

”Ja.”

”Jag känner igen det där. Ibland vill jag strypa alla jag ser.” Hon skrattar. ”Hur är det? Hur går det?”

”Hon är inlagd, typ omhändertagen. Hon är inlagd på psyk, hon har varit på psykavdelning i en månad. Jag börjar precis lära mig att stå ut med ensamheten, och kanske förstå vad sann ensamhet verkligen innebär.”

”Ojdå… det var tråkigt att höra, verkligen.”

”Jag vet inte vart det här är på väg, men värst av allt är att jag inte vet vad jag vill, vem jag är, jag vet ingenting egentligen.”

”Existentiell kris?”

”På ett sätt är det här bra, för vem vet jag inte, men det kan vara så att det här är en sorts rening, låter väl konstigt kanske, men ja, jag tror det är så. Det gör förbannat ont, men jag är fortfarande inte säker på om jag känner mest smärta över att hon är där eller att hon är sjuk.”

”Menar du att hon inte är hos dig just nu?”

”Nej jag tror inte det är vad jag menar. Snarare att jag kanske kan leva med hennes sjukdom, hennes sidor – jag har ju olika delar av mig själv också, där en del är som mörka motsatsspeglar av mig själv – men jag vet inte om jag kan leva med om hon överlämnar sig själv till vården, till andra utomstående människor. Vad kan dom erbjuda henne? Medicin. Det är allt. Terapin tror jag inte hjälper Julia, om man med hjälpa menar förändra, jag tror mer på att möta faran i verkliga situationer. Maria - jag känner henne på djupet. Något med kärleken gör henne sjuk, hon blir som förbytt, något overkligt. Och jag älskar henne. Ibland vet jag att jag gråter på grund av kärlek, och inte självömkan, jag vill hämta hem henne, ta henne därifrån. En hel miljö av resignation är vad det är. Jag vill få henne hit, rå om henne utan krav, ge henne det jag kan, om hon vill ha det. Ja, jag vill få henne därifrån så fort som möjligt. Men jag är maktlös. På ett sätt tror jag hon också är det, det är upp till läkare och psykologer nu, som inte känner henne, som inte levt nära henne, som bedömer henne utifrån verkligheten där på avdelningen.”

”Oj, jag tror jag förstår vad du menar. Men gud vad jobbigt!” Han gnider fingret mot tinningen. Han funderar på att sätta på en laddning kaffe. ”Vad ska du göra då, du kan ju bara vänta.”

”Precis. Vänta och hoppas på det bästa.”

Han ser sig omkring. Fantasivärldarna har lämnat honom för det handfasta tillståndet. En oklar men böljande ensamhet genom fysisk och ljudlös isolation. Det utmanar, gäckar bräckligt. Det gör ont.

”Relationer... är dom möjliga egentligen?”

”Jag tror det. Jag måste tro det. Jag och Julia har valt det här. Ska man ge upp då?”

”Riktigt djup närhet är svår i längden.”

”Det är kanske så att vi med tiden tar fram våra andra sidor, som skuggar och spelar, möter varandras avigsidor, varandras mörker. Det blir kanske något värre än krig mot en fiende.”

”Du har ju väldig koll på läget, överblick liksom.”

”Det här kommer nu, det är första gången jag formulerar allting inför mig själv, det var nog bra att du ringde, det kommer upp till ytan för att du ringde. Rösten från en yttre människa. En varm människa.”

Hon ler när hon säger: ”Ibland vet man inte varför, men man gör det rätta för stunden.”

Han säger ”Ja.”

”Vill du fika nån dag, frisk luft, andra människor och intryck? Du sitter för mycket för dig själv, Johannes. Inte bra, ensam med tankar och känslor.”

”Inte idag, men du har rätt. Det ska vi göra. Snart.”

”Ja. Det gör vi.”

Och hon pratar om jobbet, träder lättsamt in i pratet om ny utrustning i taxibilarna, införstått klagande på vissa kunder, ställningstagandet för deras gemensamma arbete som taxichaufför.

Avslutningsfraser och sedan klykans tystnad.

Genom fönsterrutorna kan han nästan känna kall och rå blåst, ett sista motstånd från karg, obeveklig vinter, en sakral befrielse när ensamheten ökar i oro. Men han behöver det här, och under dagen har han lagt märke till känningar av nyvaknad vår i luften. Sommaren närmar sig som osynlig ånga. Dagarna går in i varandra, även timmarna framför datorskärmen och promenaderna under skiftande tidpunkter på dygnen. En genomgång av nuläget understryker hur mycket han längtar efter Julia men också hur han behöver social samvaro i samma rum som andra. Att se människor svepa förbi som taxikunder är inte att sitta och diskutera vad som helst över en kopp kaffe med cigarett.

Han drar på sig jeans, en tjock halsduk över skjortan, han drar på sig skinnhandskar och mössa. Rustik verklighet genom träd och buskar, hus på sin rätta plats, obekanta människor följer sociala och samhälleliga koder av godmodig tystnad och rätta promenadvägar. Ett par livliga ungar spelar fotboll på en grusplan; någon en brasiliansk världsstjärna, någon spelar för Djurgården i Allsvenskan. Och den där Maria är verkligen trevlig, en kvinna som respekterar andras känslor och kräver detsamma tillbaka. Han går längs en asfalterad väg bredvid planterade tallar, cigarettasken kvar i fickan, omgivningens ljudvågor uppluckrar inre frost. Vad är rätt och fel? Vem/vad sätter gränserna förutom vi själva? Skulle det vara orättvist mot Julia att inleda en djupare kontakt med Maria?

Nu i denna stund vill han känna Julias hand, titta sig mätt på henne, avnjuta hennes utdragna hummanden och slätande betoningar, som att hon stannat till vid en fundering, och ljuden när hon sträcker på sig i sömnen - ljuvliga och sövande i sitt kluriga konstaterande. Saknaden, den ständigt närvarande bedövningen av utkarvad bröstkorg. Lustigt hur man kan vänja sig vid tillstånd och smärta, tänker han när en ung kvinna passerar på en cykel. Han kan inte blunda för värmen i Marias närhet. Vi bär alla på små och stora hemligheter, tänker han. Till sist handlar allting om hur vi väljer att hantera dem, vilka värden vi värdesätter, hur vi ser på öppenhetens nakenhet. Världen är full av egoistiska dårar och kortsiktiga fån som aldrig känner värmens innersta väsen; en själslig känslodans, mer lustfyllt ju mer vi närmar oss sanna drömmar och förhoppningar. En världsligt medveten självklarhet som bidrar till en påtaglig kollektiv skuldkänsla; drömmen om livslång trygghet, älgskog och vänskap med en och samma livspartner, kärlekens essens mellan två människor. Är det naturens drifter eller något skapat av människans påfund för samhällelig sammanhållning och ordning? Solens ljus beslöjas av kvällningens skimmer och på diskbänken där hemma står ingredienser till köttfärslimpan han skall tillaga.

 

Rostig rustning runt raglande självinsikt,

drömmen om väl och ve

se

med skarpögats skimrande kanter

Rasslande virvelvind svider fram tom tystnad

Ekande, bevekande

jakt efter strömlinjeformad tro.

Strandens varma sand finns kvar,

lystrande grus, vår tid

tidens saknad, närdjupets brist

Groende klängverk, naturpark, blombud utan adress

Samförståendets samvaro av syrsor på bryggan

skuggor pirrar trädgrenar på natten

Älskade dröm, skiner klar av knivstick i själen

Rundvandrad saga talar till ögat slocknar.

 

 

(c) jag

Jag skriver mycket nu. Ibland är jag totalt inne i världen vilket är en mäktig känsla.
Någon gång ska jag skapa en riktig skrivarplats, ett eget rum som skiljer sig från de övriga, genom annan inredning, andra tavlor, och inte minst en sluten plats med stängd dörr för kreativitet.
Som det är nu funkar ju, men ibland störs man av datorns andra pockande lockelser, av katterna, av telefonens signaler, av öppenheten i rummet.

Jag skriver en vanlig skönlitterär roman med inbrott av poetiska bitar, som har det syftet att mest beskriva en stämning, en känsla, ett tillstånd.

Ibland stannar jag upp och läser och tycker mig se en stor kraft. Men det kan också vara svårt att veta på egen hand. Man ska inte dela skrivandet under själva processen, men enstaka stycken kanske kan avslöja en del av vad det är jag gör.

Här nedan finns två utdrag som jag hoppas framvisar en del av kärnan i mitt skrivande.
Att få något utgivet är förstås en dröm som man främst får se som hobbyistisk, haha.

Hon står i dörröppningen med morgonrocken på glänt och vinkar adjö när han hänger kameraväskan tillrätta över axeln. Han har kom-ihåg-lappen över vad som skall handlas, ett tillstånd av beströdd godhet ger energi, och hon tycker det lyser om honom när han stänger ytterdörren.

 

Stjärnor på himlen

avslöjar varför

vi finns

Inuti möjlighetens glöd i våra hjärtan

vilar sanningens minnen

Våra sinnen vandrar

mellan verklighet och dröm

En öm vind blåser i ditt öra

Framtidens föreställning är här

Ta min hand och följ med;

jag rymmer från världen med dig

Gråt dina tårar

Viska dina ord

Låt oss mötas på denna jord

 

Ute är det glittrande sagoland av vallar vita och fridens harmoni när  han fingrar på kameraväskan. En saltad gångväg parallellt med stora bilvägen blir till ett möte med en ung kvinna invirad i enorm halsduk och pälsmössan med öronlappar avslöjar inramade, frusna läppar, ett par nötbruna ögon. Hon förefaller gå omkring planlöst som människor kan göra ibland, och när han frågar uppger hon att hela dagen varit en väntan på den begynnande kvällen, för det är en perfekt dag för en lång promenad och han håller med henne och pratar om hur fint det är just där dem befinner sig. Hon ler och frågar om han är härifrån, han frågar vad hon menar och hon erkänner att hon reagerat på hans sätt att fylla ut meningarna med elegant instuckna svordomar. Han skrattar när han avslöjar hur han gillar att kombinera vackra och kraftfulla ord. Han får tillåtelse att fotografera hennes ögon som ler och munnens snipiga form och kant. De trampar in på resor och hon är invandrad från Peru och han påpekar hennes felfria svenska och hon svarar att det inte är så konstigt egentligen, föräldrar med språk i blodet, bägge har varit lärare även om hennes far arbetar som diplomat nu. Han avslöjar att han rest alldeles för lite men vill till Afrika och sydeuropa och inte minst Sydamerika och varför inte Peru. Hon säger att han borde göra det även om det är fattigt men Perus folk är känsliga och generösa och kända för att skratta mycket och han ler stort och tänker på Julia där hemma och det börjar alltmer mörkna ute, så han säger jag måste till affären för att handla mat och hon säger hoppas jag få se fotografierna någon gång och han lovar sända dem till hennes e-mailadress.

Bland matbutikens hyllor känner han av mötets energigivande kraft. Möten människor emellan kan ibland få oss återupptäcka godheten och det underbara inom oss alla.

Han bär matkassen i sin högra hand med kameraväskans rem vilande på vänster axel, pulsande fram i kalla jeans. Gatlyktorna brinner som kvällsljus, ett motstånd mot kvällens mörker. Han tänker på Julia ensam i världar av hotande tillstånd, oskarpa faror. Vräkande snö förblindar all längre sikt och ljuskällorna är alltför suddiga.  Han genar över gatan som en mänsklig snöplog i kampen mot drivorna och flingorna virvlar av vindarna, piskar hans ansikte.

Filmen startar. Välkänt filmbolag. Känd skådespelare i förlorarrollen, han som kämpar sig fram från samhällets skuggsida och segrar till sist, på ett markerat sätt, levande i just sin tydlighet att leva. De delar en flaska rött och tre valnötsskålar fyllda med olika snacks står på vardagsrumsbordet. Detta är att leva relationens sprakande sammanslagning, tänker han och känner sig elektriskt kärleksfull när han smekande avnjuter hennes kinder, hennes gnistrande ögon och nöttorra läppar. Hon avger ljuva leenden och hennes små fingrar vibrerar av närhetshetta.

Filmen har en scen då förloraren charmat en osäker kvinna till en träff där de två åker skridskor i en tom ishall efter stängningsdags, och Johannes märker hur Julia påverkas för hon börjar tala; enstaka ord, meningar och fraser om när hon var liten och åkte skridskor med mamma tidiga morgnar, hur hon och hennes pappa åkte långfärdsskidor med chokladtermos och korvmackor i påsar. Han går ned till källaren och letar i halvljuset bland slitna flyttkartonger. Hon sitter ihopkrupen i soffhörnet med benen uppdragna och smärtan över att se hennes vackra uppenbarelse bränner och sticker och han håller upp två par skridskor.

Hon ler med sprittande skrattrynkor när han säger att de skall ha ett vinteräventyr. De släpper inte taget om varandra där de mitt i natten pulsar ner till sjön under den vackra bron från sommaren.

Nattens skilda ljuspunkter av utspridda gaslampor över staden och isens blänka. De känner sig fria där de åker med skrapande isskär över den tjockfrusna och spegelblanka isytan. Fria som människan. Fria som barn. Omkring dem råder tystnadens palats. Hon är lycklig och finner snabbt känslan i åkning och mjuka girar, han känner inledande obehag av för trånga skridskor, men snart seglar de fram tillsammans, vissa sträckor hand i hand, magi, avkopplande ljud av skridskorörens grepp och skär, stålblå yta, frisk vind mot kinderna, hon skrattar, han ler av hennes nyfunna glädje, minuter blir till en timme, en timme blir en evighet, skridskoskenornas mjuka glidningar, de åker tillsammans, hon åker före, vänder sig i farten mot honom och skrattar och han vill ta henne och allting i sin famn och skrika att han älskar henne, och där borta är träbron, mitt i vintern nu, kristalliserade snöhögar längs broräcket och isfrusen gångbana, och bilden är magiskt välgörande och läpparna känns blåfrusna och han riktar ficklampan mot isprinsessan som fnittrar förtjust och hon försöker sig på en piruett och lyckas utan att falla, och han tänker inte försöka, säger han, och de båda skrattar med kylans grepp om deras fingrar under tjocka vantar och handskar med fodring. De passerar en fastfrusen roddbåt med årorna trötta över främre stuvfacket. Ensam och romantisk är roddbåten stilla i tiden och han slås av att han borde haft kameran med sig, fotat det här, fotat henne, fotat hela långa natten.

 

Här är är något jag skrev 2005, med andra ord ganska länge sen:







Svaret på allt detta blev att jag till sist skrev en hel skönlitterär roman som jag sände till förlag 2008. Den blev refuserad och när jag läste genom mitt verk framstod det som solklart, självklart.
Krångliga meningsbyggnader, en alltför stor ambitionsnivå. Också en förtätning i historien som var svår att ta till sig. Däremot står jag fast vid att grundstoryns kraft fanns där. Tyvärr var slutet inte alls bra.

Jag påbörjade en "rensning" och genomgång av skriften, men eftersom den var en sorts "gåva" till en vacker kvinna, så blev arbetet betungande och ensamt.

Jag tror ärligt talat jag ska författa kortare texter. Jag tror jag skriver dynamiskt och med viss passion, det kan lämpa sig för mer koncentrerad information.

”Ska vi göra någonting?”
”Kan vi väl.”
”Ska vi gå på bio eller kolla i affärer eller bara ta en lång promenad?”
”Jodå.”
”Vill du?”
”Hmm.”
”Det låter inte så.”
”Hur menar du?”
”På dej.”
”På mej?”
”Ja. Det låter inte så på dej.”
”Jag är lite trött bara.”
”Förstår inte varför du skulle vara särskilt trött.”
”Ibland är jag bara det.”
”Sov du okej?”
”Jo.”
”Men ändå är du trött?”
”Hmm.”
”Ska vi titta efter en ny väggklocka till köket som vi pratade om?”
”Kan vi göra.”
”Behöver du duscha?”
”Luktar jag?”
”Nejdå.”
”Okej.”
”Eller, visst luktar du, men du luktar gott.”
”Jo.”
”När jag tänker efter, vill jag nog att vi tar en lång promenad.”
”Hmm.”
”... vi kan ta med oss kaffetermos.”
”Och cigaretter...”
”Jag är faktiskt lite ledsen att du börjat röka.”
”Äsch, det är ingen fara.”
”Jag känner mej skyldig.”
”Det behöver du inte.”
”Jag behöver dej.”
”Okej.”
”Men du är trött?”
”Jo.”
”Det är ju medicinerna som gör dej trött.”
”Jag vet.”
”Själv känner jag mej... Eller, kanske mer... Äh, jag vet fan inte.”
”Jo...”
”Jag behöver frisk luft. Känner mej splittrad, ofokuserad...”
”Är du irriterad?”
”Nej, jag är inte irriterad. Jag är bara trött.”
”Är du trött nu?”
”Jamen, jag menar, trött i huvudet. Okoncentrerad.”
”Okej.”
”Men irriterad är jag inte.”
”Okej.”
”Varför frågar du så?”
”Bara undrar.”
”Jamen, varför?”
”Du kanske känner dig okoncetrerad för att du är irriterad. Bara så jag tänkte.”
”Nu är du där igen, nej jag är inte irriterad.”
”Men orolig då?”
”Kanske... Vet inte. Det är möjligt.”
”Vad är du orolig för då?”
”Hur ska jag kunna veta det om jag inte ens är säker på om jag verkligen är orolig?”
”Tror du någonting ska hända?”
”Jag är väl orolig för dej och mej... Nej, jag tror inte nånting ska hända. Vad skulle det vara? Du är ju mycket mer lugn nu. Vi pratar ju bara.”
”Föredrar du det andra?”
”Vilket det andra?”
”Som jag var förut.”
”Nej, det gör jag väl inte.”
”Inte?”
”Nej.”
”Ibland tror jag det.”
”Men det gör jag inte. Förstår du väl?”
”Du kanske vill ha mej mer känslig. Mer impulsiv?”
”Jag vill att du ska må bra.”
”Men ibland känns det som att jag nästan mår så. Bra, alltså. Som att jag kan förstå allting. Även förstå mej själv. Andra gånger är det omöjligt. Då kan jag bara se saker och fastnar lätt i tankar som säkert är meningslösa, sjukliga.”
”Det blir bra.”
”Min läkare säger ju att jag gör ganska stora framsteg bara jag fortsätter att vara lugn och ändå våga tänka ibland...”
”Vad tänker du på då?”
”På dej. På oss. På mej. På vårat liv. Allt möjligt, eller jag vet inte. Mest kanske jag tänker på ingenting? Kan man finnas, existera, utan att det är meningen? Varför är annars så många frånkopplade från det som alla andra ser med lätthet?”
”Jag vet inte.”
”Men jag vill veta. Vill inte du veta såna saker?”
”Jag tänker inte så mycket alls. Det vet du väl?”
”Även om jag inte alls tänker lika mycket nu, så kan jag ändå fundera länge kring sånt. Varför tror du jag tänker så mycket för mej själv?”
”Jag vet inte.”
”Min läkare lyssnar på mej. Det är hans jobb, men han är också duktig...”
”Han är säkert jätteduktig. Och jag är glad att han hjälper dej.”
”Säkert?”
”Varför skulle jag inte tycka det?”
”Äsch, bara jag som inte vet var jag har mej själv...”
”Det ordnar sig.”
”Det måste det.”
”Det kommer det göra.”
”Närdå?
”Gör det inte det nu då?”
”Ja, det där är så svårt. Att veta. Att veta när någonting verkligen händer...”
”Ska vi spara lite pengar nästa månad och i stället göra nåt nytt för lägenheten? Skulle du tycka om det?”
”Ja. Det kan vi väl göra. Det skulle vara jätteroligt.”
”Nya gardiner kanske? Nytt överkast till sängen. Nya bordslampor till köket.”
”Ny bordsduk i vardagsrummet...”
”Just det, du tycker inte om min gamla.”
”Den är ju lite sliten.”
”Jo, lite är den väl det.”
”Ska vi titta i dag?”
”Jag vet inte. Vad tycker du?”
”Hmm... Jag vet inte? Beror på vad vi tycker?”
”Vi kan ju åka i helgen. Lite mer folk då, men då kan vi titta länge också.”
”Jo.”
”Hur blev det nu, skulle vi göra nånting?”
”Ja, vi ska ju?”
”Jag menar nu.”
”Jaha.”
”Vad tycker du då, gumman?”
”Kan vi inte se en film?”


(c) jag