Att skriva
Här är är något jag skrev 2005, med andra ord ganska länge sen:
Svaret på allt detta blev att jag till sist skrev en hel skönlitterär roman som jag sände till förlag 2008. Den blev refuserad och när jag läste genom mitt verk framstod det som solklart, självklart.
Krångliga meningsbyggnader, en alltför stor ambitionsnivå. Också en förtätning i historien som var svår att ta till sig. Däremot står jag fast vid att grundstoryns kraft fanns där. Tyvärr var slutet inte alls bra.
Jag påbörjade en "rensning" och genomgång av skriften, men eftersom den var en sorts "gåva" till en vacker kvinna, så blev arbetet betungande och ensamt.
Jag tror ärligt talat jag ska författa kortare texter. Jag tror jag skriver dynamiskt och med viss passion, det kan lämpa sig för mer koncentrerad information.
"Nu vill jag beröra någonting som ligger mig riktigt varmt om hjärtat - att skriva.
Det är min innersta dröm, och den skall bli verklighet, att leva på skrivandet. I någon form. Ge ut romaner i jämn takt. Eller författa journalistiska verk. Finna sanning. Spränga genom mål och mening.
På klassfesten igår sade nästan alla "Varför har du inte gett ut något?"
Som om de visste vad jag skulle syssla med? Jag pratade inte speciellt om det på den tiden. Det var långt inne i min själabank då.
Jag sysslade då med - ingenting. Mer än att vara osäker och osäker och osäker igen. Ni vet. Ungdomstiden är ju som den är. För mig var den enda längtan efter bekräftelse och att vara en i gänget. Inget av detta gick särdeles bra. Man lär sig med tiden. Vad som räknas.
Att sitta och prata som i går natt är sannerligen trevligt. Det ger i alla fall mig en hel del. Ta människor på pulsen. Fick ju en del telefonnummer igår. Tveksamt om jag ringer. Jag menar, visst det kan man göra. Men, känns lite ansträngt på något sätt. Lite påtvingat.
Jag vill skriva om människorna och livet och känslornas drama. Ungefär. Men jag försvårar ju hela processen. Låser in självgåendet och bygger upp enorma förväntningar. På mig själv. Min talang. Min kraft. Det blir då ingenting. En massa snitsiga meningar utan kraft, utan mening. Där stannar jag. Fastlåst. Frustrerad.
Att prata med människor som blir besatta av skrivandet gör mig avundsjuk. Det är inspirerande att lyssna till, men samtidigt blir jag förbannad på mig själv, min feghet, för den har nog också med saken att göra. Jag väntar och väntar och väntar. På självgåendet. Jag kanske ska sätta igång på egen hand? Vara lite bestämd? Köra på? Låta bokstäverna dansa? Som de gör nu? När jag skriver det här.
En annan svårighet för mig är skeendet. Jag försöker alltid se historien i förväg. Inte bra. Det ska komma, som en rullande film för ens inre, man ska bara skriva ned det man ser. Men jag vill tjuvtitta. För att veta vad jag ska göra. Oerhört irriterande. En aning sorgegivande. Jag vill. Jag ska. Jag måste."
Det är min innersta dröm, och den skall bli verklighet, att leva på skrivandet. I någon form. Ge ut romaner i jämn takt. Eller författa journalistiska verk. Finna sanning. Spränga genom mål och mening.
På klassfesten igår sade nästan alla "Varför har du inte gett ut något?"
Som om de visste vad jag skulle syssla med? Jag pratade inte speciellt om det på den tiden. Det var långt inne i min själabank då.
Jag sysslade då med - ingenting. Mer än att vara osäker och osäker och osäker igen. Ni vet. Ungdomstiden är ju som den är. För mig var den enda längtan efter bekräftelse och att vara en i gänget. Inget av detta gick särdeles bra. Man lär sig med tiden. Vad som räknas.
Att sitta och prata som i går natt är sannerligen trevligt. Det ger i alla fall mig en hel del. Ta människor på pulsen. Fick ju en del telefonnummer igår. Tveksamt om jag ringer. Jag menar, visst det kan man göra. Men, känns lite ansträngt på något sätt. Lite påtvingat.
Jag vill skriva om människorna och livet och känslornas drama. Ungefär. Men jag försvårar ju hela processen. Låser in självgåendet och bygger upp enorma förväntningar. På mig själv. Min talang. Min kraft. Det blir då ingenting. En massa snitsiga meningar utan kraft, utan mening. Där stannar jag. Fastlåst. Frustrerad.
Att prata med människor som blir besatta av skrivandet gör mig avundsjuk. Det är inspirerande att lyssna till, men samtidigt blir jag förbannad på mig själv, min feghet, för den har nog också med saken att göra. Jag väntar och väntar och väntar. På självgåendet. Jag kanske ska sätta igång på egen hand? Vara lite bestämd? Köra på? Låta bokstäverna dansa? Som de gör nu? När jag skriver det här.
En annan svårighet för mig är skeendet. Jag försöker alltid se historien i förväg. Inte bra. Det ska komma, som en rullande film för ens inre, man ska bara skriva ned det man ser. Men jag vill tjuvtitta. För att veta vad jag ska göra. Oerhört irriterande. En aning sorgegivande. Jag vill. Jag ska. Jag måste."
Svaret på allt detta blev att jag till sist skrev en hel skönlitterär roman som jag sände till förlag 2008. Den blev refuserad och när jag läste genom mitt verk framstod det som solklart, självklart.
Krångliga meningsbyggnader, en alltför stor ambitionsnivå. Också en förtätning i historien som var svår att ta till sig. Däremot står jag fast vid att grundstoryns kraft fanns där. Tyvärr var slutet inte alls bra.
Jag påbörjade en "rensning" och genomgång av skriften, men eftersom den var en sorts "gåva" till en vacker kvinna, så blev arbetet betungande och ensamt.
Jag tror ärligt talat jag ska författa kortare texter. Jag tror jag skriver dynamiskt och med viss passion, det kan lämpa sig för mer koncentrerad information.
Kommentarer
Trackback
