Att se dubbelt.

 
Att skriva med dubbla motiv; meningarnas melodi avger stämning och tillstånd, ordens betydelse dess innebörd och handling.
 
Min konstnärliga mission kortfattad på Twitter. Visst är den möjlig och läsbar. Men för vem? Och för hur många?
Det låter så tjusigt, närmast präktigt och självupptaget. Men är bara sanningen.
 
När ska jag drivas framåt enbart av mina konstnärliga ambitioner? Går det? Gör jag det nu?
 
Varje form av flerdimensionellt konstnärligt skapande kräver inte bara mental koncentration, utan också något man kan kalla för själslig närvaro. Just därför är det väldigt svårt för mig att skriva när jag inte mår bra. Klangerna klingar falskt och prosodins rytm saknar sammanhang och balans.
Kanske det är en träningsfråga till sist. Hur plågsam en sådan träning än må vara.

Välja bort livets drömmar i vardagen, delade och älskande.
Välja den kreativa drömmen, strömmen av inre bilder, av min egen melodi som får mig att skriva även det jag kratsar fram i detta nu.

Skriva för hand.

"Jag skriver akustiskt" sa Ulf Lundell en gång.
Hur skriver man själv? Finns det någon endräkt, individuell konsensus? Antagligen inte. Man söker en plattform för stunden och märkligt nog glömmer man bort hur man noterat och dikterat, skrivit ned påminnelser och idéer förut.
 
Att skriva för hand är en njutning som vi mer och mer förlorar närheten till. Min förmåga på området är starkt begränsad numera, och har antagligen så varit alltsedan barndomen eller mycket tidig ungdom.
 
Kan man leva i en ständig konstnärlig verksamhet? Att arbeta, vare sig det gäller att formulera känslor, idéer, tankar, för användning i ett senare skede, eller skriva på ett verk, en roman, ett pågående projekt. Att se film som berör och inspirerar. Att insupa texter genom romanläsning. Att se intervjuer och dokumentärer om konstnärer och deras skapande. Att hela tiden befinna sig i ett skapande tillstånd såväl praktiskt som mentalt och känslomässigt. Skulle man till sist bli galen, förlora fotfästet i den tråkiga, krångliga, outhärdliga verkligheten?
 
Orden sinsimellan har en melodi. Och meningarna en sång. Det är det drömska av mitt försökt till arbete. Men där finns också något som i bästa fall kan lära oss någonting om mänsklighet och möjlighet. Vi tror så lågt om oss själva och det har nog alltid varit en plåga för mig att uppfatta och bevittna. För att så småningom själv delta i det behärskade spelet.

Tid och Socialt samspel

Det talas om tidsbrist i dag. Vilket är naturligt i vår genomreglerade konsumtionsvärld. Men den sanna bristen bär vi på själva. För vi har glömt bort att ju mer kontakt vi har med våra känslor, desto mer upplever vi av allting. Därigenom lyckas vi dra ut på tiden för oss själva. Det är en så uppenbar sanning att det smärtar att skriva den.
 
TID vill väl säga oss att vara här och nu men i allt detta blir det till något som pressar och stressar oss, gör oss illa. Vi vill ge upp om vi saktar in på takten. För då kläs illusionerna av alldeles nakna och vi alla ser och vet. Det är förstås en outhärdlig situation för alla de som bortom rättrådigheten söker moralen och den verkliga sanningen. Därmed upprätthålls också denna värld av fasader och ytor, av sociala samspel och styrkedemonstrationer.
 
Finns tanken på frid och sann glädje i andra sammanhang än då vi har viss "överblick" över situationen som sådan?
Är tanken på det "goda samhället" något bortom den politiska bilden?
 
Vi tror - och kanske vi gör det också - att vi vet så mycket hela tiden, men vill glömma bort hur lite av våra mänskliga förmågor vi använder oss av i vardagen i stort, i rent sociala sammanhang med dem vi anser oss stå nära.
 
Vi lever i ett sorts ekorrhjul där rädslan för djup beröring blir till något normalt och närmast mänskligt. Med andra ord lever vi på fel sätt vad gäller mer intuitiva och spritituella värden.
Är det då egentligen konstigt att vi alltmer formar ett samhällelligt samtal av självtillräcklighet?

Utdrag ur "Mammuten" av Jörn Donner.


"Medvetandet är alltid unikt, plågan är privat, och bara ropen når ut till andra: vad menar den som ropar? Är det ett budskap till mig?
Så är också hans liv under denna berättelses gång ett isolerat liv, och när sommaren går mot höst och kyla störtar fallande löv över honom, begraver ett minne, krossar en verklighet och en spegling som är hon, medskapande i denna berättelse men nu fjärran bortom medvetandet och förhoppningen.
Mellan dem som älskar finns inga ord och gester, behövs inga förklaringar. Därför har han så svårt att beskriva vad som varit, kanske är lyckan tomhet, minneslöshet, inte ett tillstånd som kan upprepas utan en sekund då världen stannar. Lyckan är också förväntan, därför kan han inte uttrycka den eftersom dessa månader fråntagit honom hoppet.
I detta fall gällde det hoppet om en återförening med henne. Men han visste att det en dag var nödvändigt att sluta, liksom en berättelse har en början och ett slut. Någonstans finns punkten. Den är här.
 
Ännu en sista gång söker sig hans syn och minne till henne, hennes ögon som vilar i skuggan vid en klippa i sol, i den nordiska sommarens dagar och nätter, två människor nära varandra, varje andetag välbekant men ändå fyllt med oro: lever hon, är hon verkligen här? I morgon, för alltid?
Det sägs att människorna i Sverige förlorat sin religion, att protestantismen blivit förädlad socialvård, men J tror att religionen finns, att den är denna mystik i gemenskap mellan två, inom familjer. Händer som håller händer, i morgon skall solen igen gå upp.
Under hans resor speglas hennes ansikte i andras ansikten, i tågfönster och skitiga toalettspeglar, likheten och olikheten till vad hon är förändrar människorna i hans ögon. Det är sjukligt, ropar han till sig själv, men någonstans brister också han, saknar styrka att motstå bilden.
Hurdan var drömmen som hon berättade om, att de skulle kunna leva i harmoni tillsammans, samtala med varandra, och ingen skugga föll över landskapet, allt var klart, precist, fattbart och smakade av mogna äpplen. Men sådan han är kräver han av livet allt eller förtvivlan, han blöder av detta, besegras i livet och i drömmen, och har därför så ringa förståelse för alla dem som nöjer sig med det nästbästa, kompromissen.
Han förlamas av denna konflikt, han bär på ett andligt övermod som tynger honom, till slut är han blind för alla verkligheter utom denna, som kanske också är inbillad.
 
Han kan bara förnimma rikedomen i att människor möts och bildar samhällen, kanske för att försvara sig mot en yttre fiende, kanske för att följa en evig biologisk drift. Det är grunden, den kan ingen rubba, inte ens lagar som avser att förändra äktenskapet.
I detta Sverige har man skapat mängder av lagar och förordningar vilkas yttersta avsikt är att underlätta människornas liv. Men någonstans på vägen till sitt förverkligande blev en del av dessa lagar till självändamål, och människor av många klasser och boplatser kände plötsligt en instängdhet och svårighet som är ny. Man kunde helt enkelt inte förstå att så många steg av de många steg man tog skulle rutas in och förhandsbestämmas, som om det fanns en risk för att äventyr och laglöshet tog vid där lagarna slutade. Litade inte makten på att människorna kunde vara fria och ansvarsfyllda? Ville man överuppfostra, leda den blinde vid handen?
Blindhet är också roten till hans hopplöshet. Han måste förvissa sig om att hon inte finns någonstans. Telefonförbindelserna är avbrutna, ingenstans ett återsken av hennes leende, ens en antydan om en delad hemlighet som kan återgå honom hoppet.
Han går in på en resebyrå och frågar vart han kan komma i detta ögonblick. Väderleken är kall och vintern snart inne.
Han skall nu resa utan saknad.
Skylten på disken i resebyrån talar om att hon som bläddrar i en bok har samma förnamn, och J inser plötsligt att det är meningslöst, han kan inte resa undan någonting. Han går ut på gatan och förstår att han lika litet kan skiljas från den svenska verkligheten, som från pinan som följer hans steg.
Han står villrådigt på stranden och tittar mot Sverige och kanske är hans dubbelhet inför landet bara en dimmig spegling inför sig själv, hopplösheten över att någon vågar stå emot honom och säga honom sanningen: det finns så mycket annat i livet än du.
Vind kommer från havet, med höstens fukt. År radas på år. Även om ingen någonsin lyssnar har han rätt att säga: jag älskar dig."

RSS 2.0