math

Detta formulerade jag på DIF:s hemsida under en krönika skriven av klubbens ordförande Tommy Jakobsson.



"Bra krönika, Tommy.
Vi är nog många som skriver under på individens grundläggande ansvar. Visst kan man ha förståelse för att en del ser kopplingen fotboll -"huliganfrågan" - eftersom den tydligt finns där.
Samtidigt omtalar detta snarare fotbollens kraft på ett sätt, då den drar till sig så många olika människor, och ger upphov till så starka känslor.

Jag tycker idag att "huliganfrågan" i många fall behandlas på fel sätt i den allmänna debatten. Jag får ibland känslan av att man inte riktigt vill se sakens sanna natur och på "riktigt" göra något åt problemet. Det är min övertygelse att det går att få problemet att försvinna.

Jag hade för ett tag sen givande diskussioner med fd ordföranden för AIK:s supportklubb Black Army om de här sakerna - och vi tyckte båda att det saknades nästan helt grundläggande förslag för vad som verkligen kan göras åt problemet.

Vi skrev båda under på att det är ett samhällsproblem kopplat till individer - och att allting måste vara grundat i vår moderna nutid med dess speciella förutsättningar.
Det är samtidigt inte så att det måste existera huliganer i samband med fotboll eller hockey, men det gör det idag. Man måste ställa sig frågan VARFÖR.
Samarbete över lag-gränser är en viktig sak. Och att lägga resurser på rätt sätt.

Visst finns det fina poänger med "djurgårdsandan" - samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den inte fångar upp de som verkligen tillhör den sk "riskgruppen".

Orsaken är enkel: individer som blir "huliganer" har ofta en form av "rebellisk" inställning till delar av livet, vilket inte i alla delar är fel, och i många fall även positivt.
Dessa grupperingar lockas av "kraften" inom fotbollen och möjligheten att få ur sig känslor på samma gång. Den kopplingen måste göras till att börja med om man ska locka dessa.

Jag ser just nu i den massmediala debatten en utveckling som kommer leda till att man "förflyttar" problemet utanför arenorna, och så långt bort som möjligt. Det kommer leda till högre säkerhet och därmed högre priser för alla åskådare.

Men frågan är om fotbollen verkligen tagit sitt ansvar då? För man inser ju att dessa individer tar vägen någonstans.

Man borde lägga resurser på att forska kring det här, för att få fram alla sakförhållanden.

Den grundläggande frågan är: hur långt ska fotbollen gå i att vara en social röst?

Beroende på svaret, ges också en indikation på hur långt man kan gå för att lösa problemet."

Vilken konsert.... HELT FANTASTISKT. Bästa jag någonsin sett.
Han sjöng med sådan känsla. Så bra.
Jag blev nästan gråtfärdig ett par ggr.
Ljudet var perfekt och vilken show...

WOW

Jag minns när jag av en tillfällighet upptäckte Pink Floyd.
Jag och mina föräldrar var på semester i Cypern men av någon anledning blev det dubbelbokningar på hotellet, så vi fick ta in på ett annat hotell första natten.
Där hade dom cypriotisk MTV - där det visades en film som verkade handla om ett gäng långhåriga engelsmän som mumlade, flinade, kommenterade någonting på ett fik. Dem verkade ganska försynta ärligt talat.
Sen varvades det med musik.

Jag blev helt fast. Hade aldrig hört något liknande.
KÄRLEK.
Jag såg att gruppen hette Pink Floyd.

Sen snackade jag med storebrorsan och vi bestämde oss för att börja samla deras skivor.
Första skivan blev "The Wall" (-den som Roger Waters körde ikväll). Den inhandlades på en marknad i Västerås. Hemma hos min morbror (som bor där) såg jag till min glädje att han hade en Pink Floyd-skiva - "Wish you were here" - så jag satte mig och lyssnade med hörlurar för att stänga ute allt annat.

HERREGUD. Vilken musik. Helt otroligt.
En helt ny värld öppnade sig.

Ett tag ville jag själv göra musik och hade nog lite talang. Jag skrev massor av låtar, texter, flödade av idéer, stora planer, stora projekt.

Roger Waters var min stora inspiratör. Hans sätt att sjunga, betona texten, hans geniala idéer i hur han skrev melodier.
Det blev självklart inget med musiken men jag har allt på kassetter någonstans i källaren. Storebrorsan sa en gång att jag lät som en blandning mellan Waters och David Bowie - eller hur, haha. ;-) Men visst blev man glad och lite stolt. 

Angående konserten ikväll - vilken människa han verkar vara. En sådan hettande värme... Han måste vara underbar att träffa och snacka musik med.

När showen var över och alla i Globen stod upp och applåderade i femton minuter, sa han från sitt hjärta (det såg jag verkligen)

"I could'nt be happier than tonight!"

Då skrek jag rakt ut "I LOVE YOU ROGER!!!"

"Sammanfattningsvis kan det fastslås att en överhängande majoritet av de inslag som ingår i ”polisspåret” härrör från andrahandsuppgifter och i många fall tvivelaktiga källor. I andra fall bygger inslagen på rena teorier antingen byggda utifrån andra kända fakta utan direkt koppling sinsemellan, och i vissa sammanhang helt utan indirekta fakta.

Det ligger i själva polisspårets bäring att det alltid kan påstås att även om det saknas utpekanden av poliser på själva brottsplatsen, så kan de enskilda polismännen ingå i en konspiration. Detta gäller även i de fall där omfattande utredning faktiskt vidtagits kring en enskild polisman. Det konspiratoriska synsättet kan i ett första skede tyckas plausibelt men vid närmare granskning av polisspåret som helhet framkommer det med mer än önskvärd tydlighet att det också saknas bevis eller indicier för en polisiär konspiration. (...)

 

En annan omständighet som genom åren fått stor betydelse, och på vissa håll närmast ses som ett tveklöst ”bevisat” faktum, är påståendet om att larmet medvetet försenades på polisens sambandscentral i omedelbar anslutning till mordet.

Först och främst måste det anses som ett tunt underlag, att på grundval av ett larmanrop som eventuellt försenats med några få minuter, konstruera ett konspirativt scenario med flera polismän inblandade i mordet på en statsminister.
Förutom att tidsmarginalen i ett sådant fall kan tyckas orimligt lite tilltagen för en planerande och organiserad sammansvärjning, skall det också påpekas att det är oerhört lätt hänt att missuppfatta tider vid händelser under inverkan av stress.

Som Erik Åsard, professor i statskunskap, skriver i en bok som kritiskt granskar hur konspirationsidéer i sämsta fall formas:


"Vid varje diskussion om olika tidsuppgifter i samband med komplicerade mordfall finns det en tendens att överskatta skillnaderna och att underskatta osäkerhetsfaktorn. Man glömmer lätt att också till synes precisa tidsangivelser ofta är ungefärliga, beroende på att inte minst människor uppfattar skeenden på olika sätt."


Det kan påpekas att boken har sina förtjänster i att till stora delar sakligt beskriva de risker som finns med att ”analysera” sig fram till ett konspirativt brott. Det är lätt hänt att teoretikern på vägen gör antaganden i de delar där starka indicier saknas i förhållande till den bild som målas upp.
Samtidigt lider Åsards bok en stor brist då det emellanåt framstår som att Åsard kräver kring just ”konspirationsteorier” att en privat analytiker skall ha tillgång till samma typ av material som en myndighet vilken bedriver brottsutredning, och därigenom använda sig av samma arbetssätt. Detta är av förklarliga skäl inte möjligt.

Att det för polisspåret som helhet saknas koppling till brottsplatsen och vad som skedde där måste ändå anses som talande för svagheten med detta uppslag.

På det sättet mordet kom att ske, och det faktum att hustrun inte dödades vid tillfället måste rent förnuftsmässigt tala mycket starkt mot en polisiärt grundad attentatsgrupp. (...)

Polisspåret och dess ”troende” förblindas lätt av det faktum att själva termen innehåller många olika bitar som sammantaget vore en orimlighet att realisera för en konspiration av det slaget.
Den förutsätter ett stort antal invigda poliser på vitt skilda platser och vid samma tidpunkt: runt mordplatsen, på sambandscentralen, poliser i tjänst på stan och längs den blivande flyktvägen.

Inte minst skulle denna konspiration samtidigt krävt hjälp från polismyndighetens ledning för att undslippa bli upptäckta.

”Polisspåret” som helhet är att betrakta som ett historiskt förvillande spår utan substans som trots detta fått enorm genomslagskraft och anmärkningsvärt lång livslängd. (...)

Som ett illustrativt exempel på uppslagets svaghet kan Kari & Pertti Poutiainens omfattande skrift ”Inuti labyrinten” komma till användning; boken innehåller en mycket noggrann analys av de inledande insatserna från sambandscentralen och polismän på plats, men saknar helt polisiär koppling till brottsplatsen och boken som helhet saknar en trovärdig brottsanalys av vad som skedde.

Att deras bok bevisade att många enskilda polismän och andra tjänstgörande inom polismyndigheten farit med osanning rörande sina och andras insatser i samband med detta historiska brott kan inte ses som en fullödig orsak till att misstänkliggöra dem för medverkande i en konspiration för att mörda en statsminister."

”Ska vi göra någonting?”
”Kan vi väl.”
”Ska vi gå på bio eller kolla i affärer eller bara ta en lång promenad?”
”Jodå.”
”Vill du?”
”Hmm.”
”Det låter inte så.”
”Hur menar du?”
”På dej.”
”På mej?”
”Ja. Det låter inte så på dej.”
”Jag är lite trött bara.”
”Förstår inte varför du skulle vara särskilt trött.”
”Ibland är jag bara det.”
”Sov du okej?”
”Jo.”
”Men ändå är du trött?”
”Hmm.”
”Ska vi titta efter en ny väggklocka till köket som vi pratade om?”
”Kan vi göra.”
”Behöver du duscha?”
”Luktar jag?”
”Nejdå.”
”Okej.”
”Eller, visst luktar du, men du luktar gott.”
”Jo.”
”När jag tänker efter, vill jag nog att vi tar en lång promenad.”
”Hmm.”
”... vi kan ta med oss kaffetermos.”
”Och cigaretter...”
”Jag är faktiskt lite ledsen att du börjat röka.”
”Äsch, det är ingen fara.”
”Jag känner mej skyldig.”
”Det behöver du inte.”
”Jag behöver dej.”
”Okej.”
”Men du är trött?”
”Jo.”
”Det är ju medicinerna som gör dej trött.”
”Jag vet.”
”Själv känner jag mej... Eller, kanske mer... Äh, jag vet fan inte.”
”Jo...”
”Jag behöver frisk luft. Känner mej splittrad, ofokuserad...”
”Är du irriterad?”
”Nej, jag är inte irriterad. Jag är bara trött.”
”Är du trött nu?”
”Jamen, jag menar, trött i huvudet. Okoncentrerad.”
”Okej.”
”Men irriterad är jag inte.”
”Okej.”
”Varför frågar du så?”
”Bara undrar.”
”Jamen, varför?”
”Du kanske känner dig okoncetrerad för att du är irriterad. Bara så jag tänkte.”
”Nu är du där igen, nej jag är inte irriterad.”
”Men orolig då?”
”Kanske... Vet inte. Det är möjligt.”
”Vad är du orolig för då?”
”Hur ska jag kunna veta det om jag inte ens är säker på om jag verkligen är orolig?”
”Tror du någonting ska hända?”
”Jag är väl orolig för dej och mej... Nej, jag tror inte nånting ska hända. Vad skulle det vara? Du är ju mycket mer lugn nu. Vi pratar ju bara.”
”Föredrar du det andra?”
”Vilket det andra?”
”Som jag var förut.”
”Nej, det gör jag väl inte.”
”Inte?”
”Nej.”
”Ibland tror jag det.”
”Men det gör jag inte. Förstår du väl?”
”Du kanske vill ha mej mer känslig. Mer impulsiv?”
”Jag vill att du ska må bra.”
”Men ibland känns det som att jag nästan mår så. Bra, alltså. Som att jag kan förstå allting. Även förstå mej själv. Andra gånger är det omöjligt. Då kan jag bara se saker och fastnar lätt i tankar som säkert är meningslösa, sjukliga.”
”Det blir bra.”
”Min läkare säger ju att jag gör ganska stora framsteg bara jag fortsätter att vara lugn och ändå våga tänka ibland...”
”Vad tänker du på då?”
”På dej. På oss. På mej. På vårat liv. Allt möjligt, eller jag vet inte. Mest kanske jag tänker på ingenting? Kan man finnas, existera, utan att det är meningen? Varför är annars så många frånkopplade från det som alla andra ser med lätthet?”
”Jag vet inte.”
”Men jag vill veta. Vill inte du veta såna saker?”
”Jag tänker inte så mycket alls. Det vet du väl?”
”Även om jag inte alls tänker lika mycket nu, så kan jag ändå fundera länge kring sånt. Varför tror du jag tänker så mycket för mej själv?”
”Jag vet inte.”
”Min läkare lyssnar på mej. Det är hans jobb, men han är också duktig...”
”Han är säkert jätteduktig. Och jag är glad att han hjälper dej.”
”Säkert?”
”Varför skulle jag inte tycka det?”
”Äsch, bara jag som inte vet var jag har mej själv...”
”Det ordnar sig.”
”Det måste det.”
”Det kommer det göra.”
”Närdå?
”Gör det inte det nu då?”
”Ja, det där är så svårt. Att veta. Att veta när någonting verkligen händer...”
”Ska vi spara lite pengar nästa månad och i stället göra nåt nytt för lägenheten? Skulle du tycka om det?”
”Ja. Det kan vi väl göra. Det skulle vara jätteroligt.”
”Nya gardiner kanske? Nytt överkast till sängen. Nya bordslampor till köket.”
”Ny bordsduk i vardagsrummet...”
”Just det, du tycker inte om min gamla.”
”Den är ju lite sliten.”
”Jo, lite är den väl det.”
”Ska vi titta i dag?”
”Jag vet inte. Vad tycker du?”
”Hmm... Jag vet inte? Beror på vad vi tycker?”
”Vi kan ju åka i helgen. Lite mer folk då, men då kan vi titta länge också.”
”Jo.”
”Hur blev det nu, skulle vi göra nånting?”
”Ja, vi ska ju?”
”Jag menar nu.”
”Jaha.”
”Vad tycker du då, gumman?”
”Kan vi inte se en film?”


(c) jag

Det är hemsk när ljuset slocknar och man famlar i mörkret. Jag behövde din värme från lågan och jag behövde din förståelse över min vandring här i skuggorna. Du tände ljuset och jag kunde se igen. Tack.

En gång levde jag med en kvinna
som tog bort moln med tankekraft

Hur är det möjligt?

Jag kämpar envetet som en åsna
är det en förmåga?
tycker mer det är ett val

men i slutändan faller jag tillbaka
in i mej själv

Känner mig tom idag
rent känslomässigt

är det därför -
för att fylla tomheten
som den inre kraften
pressar mej

Måste jag se en film
för att känna känslor?

Ibland känner jag mig närmast
poetisk, svärmande
kring mina känslor och sikten utåt
mot ordklangens punkter

Men sen tar min andra sida över
rejäl, självklar, enkel
en som vill slita, göra rätt för sig
och ser på världen och människorna
som dom är vid första anblick

När jag sedan sjunker tillbaka
i någon tanke eller känsla
och finner mig i mitten
av måttstocken
slår det mig