Monolog ur "Offret" av Tarkovskij:

   
Jag tror jag vet nu
 
Vi vill inte vara beroende av någon annan
 
När två människor älskar varandra är det inte på samma sätt. Det är alltid en som är stark, och en som är svagare. Och den svagare är alltid den som älskar, utan beräkning, utan förbehåll
 
Nu känns det som jag har vaknat upp ur någon slags dröm. Efter ett annat slags liv
 
Av någon orsak gjorde jag alltid motstånd. Jag slogs mot någonting, jag försvarade mig själv. Precis som om det fanns någon inom mig, som säger:
 
”Ge inte efter. Och gå inte med på någonting – för då dör du”

Skriva för hand.

"Jag skriver akustiskt" sa Ulf Lundell en gång.
Hur skriver man själv? Finns det någon endräkt, individuell konsensus? Antagligen inte. Man söker en plattform för stunden och märkligt nog glömmer man bort hur man noterat och dikterat, skrivit ned påminnelser och idéer förut.
 
Att skriva för hand är en njutning som vi mer och mer förlorar närheten till. Min förmåga på området är starkt begränsad numera, och har antagligen så varit alltsedan barndomen eller mycket tidig ungdom.
 
Kan man leva i en ständig konstnärlig verksamhet? Att arbeta, vare sig det gäller att formulera känslor, idéer, tankar, för användning i ett senare skede, eller skriva på ett verk, en roman, ett pågående projekt. Att se film som berör och inspirerar. Att insupa texter genom romanläsning. Att se intervjuer och dokumentärer om konstnärer och deras skapande. Att hela tiden befinna sig i ett skapande tillstånd såväl praktiskt som mentalt och känslomässigt. Skulle man till sist bli galen, förlora fotfästet i den tråkiga, krångliga, outhärdliga verkligheten?
 
Orden sinsimellan har en melodi. Och meningarna en sång. Det är det drömska av mitt försökt till arbete. Men där finns också något som i bästa fall kan lära oss någonting om mänsklighet och möjlighet. Vi tror så lågt om oss själva och det har nog alltid varit en plåga för mig att uppfatta och bevittna. För att så småningom själv delta i det behärskade spelet.

RSS 2.0