Monolog ur "Offret" av Tarkovskij:

   
Jag tror jag vet nu
 
Vi vill inte vara beroende av någon annan
 
När två människor älskar varandra är det inte på samma sätt. Det är alltid en som är stark, och en som är svagare. Och den svagare är alltid den som älskar, utan beräkning, utan förbehåll
 
Nu känns det som jag har vaknat upp ur någon slags dröm. Efter ett annat slags liv
 
Av någon orsak gjorde jag alltid motstånd. Jag slogs mot någonting, jag försvarade mig själv. Precis som om det fanns någon inom mig, som säger:
 
”Ge inte efter. Och gå inte med på någonting – för då dör du”

"Den sköna satmaran" (La Belle Noiseuse) - Jacques Rivette (1991)

En mäktig upplevelse. En fantastisk film. Långsam, skön och behaglig som en sommarkväll med ett glas rött vin.

Handlar om en konstnärligt insomnad äldre man som sammanträffar med en ung ombytlig kvinna och återuppväcker därmed sin stora konstnärsdröm - att måla den fullständiga erotiska tavlan kallad ”Den sköna satmaran” (La belle noiseuse).

Man fick se varenda penselstreck, när han skissade, allt. Det var väldigt fascinerande, en sorts förtätad stämning som byggdes upp av tystnaden och skrapandet mot papper och duk. Samtidigt såg man hennes svårighet att sitta still, att inte tänka, att inte störa honom i sitt arbete, att till sist klä av sig och utlämna sig själv...

Det är nästan så att jag blir upphetsad av det. MÅLERIET alltså. Jag berörs djupt av det och har nog alltid gjort.
Fanns en annan film - Pollock - som också var härlig att se.
Jag har nog alltid närt en kär gammal dröm att någon gång måla. Helst olja, helst på stora dukar. Men oj så svårt...
Tar åratal att lära sig. Visst kan man sjunka in i det genom att börja enkelt och fokusera på linjer och färger, snarare än människor och ting.
Det finns något sakralt sensuellt över att skissa med svart krita. Att liksom kratsa fram linjerna på ren känsla.

Jag vill måla en tavla med en kvinnas ALLA former sammansatt i en bild, som en sorts sammanfattning av kvinnans förgänglighet, förtrollande sensuella förmåga och hennes smärta, hennes infall, lekfullhet, gåtfullhet och utsatthet. Som en Picasso med olika vinklar och perspektiv, men mjukare, starkare och i en ström där alla delar går in i varandra.

I franska filmer finns ju ofta en sorts naken enkelhet i ljus och scener. Dialogerna är ofta rättframma på ett sätt som jag verkligen dras till...

Jag skulle vilja ta fram den inre nakenheten (svårt att närmare förklara då det är en ”känsla") och frammana det vackra och sensuella i alla skrymslen och snår. Däri ligger den sanna utmaningen, den sanna konsten. Iaf enligt min uppfattning.

Det finns en oerhörd erotisk laddning i filmen. Måste vara bland dom bästa filmer jag sett på mycket, mycket länge.

I filmen var det en scen när de gick genom konstnärens hus, genom hans hall och sen in i ”drömrummet” - som var helt FANTASTISKT. Väggar och tak i grönt, tjocka träbjälkar, och på det enorma tavlor med mjuka linjer av makalösa sagofärger i grönmossiga toner... WOW.
Så vill man ju ha det. Med heta croissants på mornarna.

RSS 2.0