math

Här är är något jag skrev 2005, med andra ord ganska länge sen:







Svaret på allt detta blev att jag till sist skrev en hel skönlitterär roman som jag sände till förlag 2008. Den blev refuserad och när jag läste genom mitt verk framstod det som solklart, självklart.
Krångliga meningsbyggnader, en alltför stor ambitionsnivå. Också en förtätning i historien som var svår att ta till sig. Däremot står jag fast vid att grundstoryns kraft fanns där. Tyvärr var slutet inte alls bra.

Jag påbörjade en "rensning" och genomgång av skriften, men eftersom den var en sorts "gåva" till en vacker kvinna, så blev arbetet betungande och ensamt.

Jag tror ärligt talat jag ska författa kortare texter. Jag tror jag skriver dynamiskt och med viss passion, det kan lämpa sig för mer koncentrerad information.

Kanske man borde skriva en bok om skillnaderna och likheterna mellan AIK och Djurgårdens IF? Ett seriöst och ändå genuint verk som kan läsas av supporter, ledare, spelare, etablissemang osv.

Jag fick en god kontakt med en mycket vettig fd ordförande för Black Army för några år sen, kanske man ska återuppta den? Höra om man ska se möjligheterna som finns för ett sådant projekt?

Har massor av funderingar kring olika områden. Så framtiden kan mycket väl bli spännande!

Den gröngrumliga sjön. Två fiskebåtar. En sliten träbrygga. Vassen sträcker ut sig för att smaka fuktigheten. Smörblommornas ängar breder ut sig. Sädesslagens dofter kittlar näsborrarna.

 

En kvinna sitter på huk med korgen bredvid, vilande på en sten. Hon håller ett vackert klädesplagg mellan sina händer. Grodans rygg dold av vattenytan.

 

Blåa saltvatten. Maneter. Kritvita hotell. Solskyddsfaktor. Sommarsprit. Resecheckar. En gråsprängd man erbjuder svarttaxi. Kvinnan sitter grensle över sin unge älskares ansikte. Könsdoft lackar. Regndroppar över klippor i Libanon. Solen i zenit i Dakar. Sandstorm. Den plirande känslan mellan fingrarna. Snö i Reykavik. Vattnet bubblar. Torka runt Röda havet.

Krokodilens ögon. Ormens kramar. Spindelns konstverk. Kattdjuren. Hönornas kackel. Äggulor.
En trålare på havet. Skägglika karlar slänger fisk i hinkar.
Morgonböner i Mekka. Arabisk konfekt. Finländsk kristall. Kinesisk medicin. Japansk filosofi. Skummande elefantöl i Leipzig. Köttfest i Toluca. Erotik i San Sebastian. Karaxiofest på Sicilien. Rodeo i rödsandade Texas. Princessbakelser vid norska gränsen. After Ski med blockchoklad i Schweiz. En ung pojke utforskar en vuxen mans känslor. Ett barn gråter och moderns varma, stora bröst tröstar.

Ett par grälar över en telefonräkning. En man i rullstol blir skuldfri. En kvinna målar en vacker tavla av ett vattendrag. Långtradarna spelar nattmusiken. Tonsättaren sover vid sitt piano.
En flicka går med trasiga kläder i gränderna. Hon får en filt och bussen tar henne hem.

En kärlek tänds. En passion dör. En barndom springer. En ålderdom finner. Ett par mjuka läppar smakar jordgubb. En grannfru kissar i buskarna. Småungarna leker i lekparken i Prag. Akvaviten är slut i Skåne. Maräng bakas i Gent. En deprimerad bullimiker tröstar sig med söta aprikoser.
Turkarna ler röda mot solen.

På sjukhuset under stjärnorna har ett nytt liv öppnat sina ögon och testat sin ljudstyrka. Det blev en pojke.
En olycklig kvinna tog sina tabletter till sängen, men på nattduksbordet såg hon fotografíet av sin dotter.



(c) jag

Han känner sig febrig. Han har svept nattproteinet. Han har rökt sista cigaretten.
Sängen känns stor och tom som en obesvarad inbjudan.

Månen glöder starkt mellan två stjärnor på himlen i natt. De blinkar som ett chifferspel och lyser av hemliga meddelanden. Ord som inger framtid. Ömhetsbevis som gnistrar.




Han pratar alldeles för mycket. Allting är så självklart och enkelt när han ser henne.
Höra henne tala med sina egna ord. Känna hennes smärta. Känna hennes hjärta.

Hur många år har kärlekens lena flerdimensionella smekning inövats av våra förfäder?
En egenskap vi människor finner i oss själva.

Trots brist på ordets sanna innebörd, på ordets sanna efterlevande, vet vi vad vi vill.
Det gör oss starka. Att våga. Så livsbringande. Vi skapar liv. Vi skapar våra egna känslor. Vi skapar våra egna rustillstånd. Vi skapar vår egen religion. Vi skapar egentligen vad vi vill.




Vill hon skapa rum? Vill hon skapa utrymmen för andra att leva i? Trivas i?
Vill hon skapa deras gemensamma rum? Vågar hon? Han vet inte om han vågar. Det är stundens sanning. Han vet inte. Men han vill. Han brinner. En inre smärta som kallas längtan.

Här är något jag skrev inför valet förra året, lite kul att se i efterhand:


"Nu måste jag leka val-analytiker lite grann.

Jag har röstat i alla val sen -91 och jag har aldrig haft en så oklar känsla kring vilka som kommer vinna makten som denna gång. Det har varit ett stort försprång för alliansen som inte borde gå att hämta in, men många jag pratat med har valt att i sista stund rösta rödgrönt.
Jag tycker också Mona Sahlin gjort riktigt bra ifrån sig i de sista debatterna. Hon har framstått som varm (hoppla) och tydlig.

Frågan är också hur många röster SD får. Jag tror inte dem får så många som man trott, helt enkelt för att det är vanligt att många backar i sista stund från att rösta på "populistpartier". Dessutom finns också andra populistpartier såsom Piratpartiet och FI.

Min slutsats är att alliansen sitter kvar med relativt liten marginal men inte får egen majoritet - därmed får socialdemokraterna en del att säga till om de kommande fyra åren. Eller kanske Miljöpartiet.
Blir det bra eller dåligt återstår att se."

Man vet. Vad man ska göra, vad som är "rätt" för varje enskilt ögonblick. Eftersom man vet vad man vill.

Det är en stund av en sorts FRID. Den är makalöst läkande. Men den är STARK. Oerhört kraftfull i sin makt. Den verkar inte kunna återalstras varenda sekund.

Vem lär ut sånt?

Tyvärr, mina vänner, men vi blir lurade. Samhället tränar bort vår kritiska analysförmåga.

Känslan kräver förnuft för en strömmande koppling. Och förnuftet är en farlig kombatant gentemot känslan om strid skulle uppstå.

Ordet har kraften av en batong ibland. Fel laddat och avfyrat på fel plats - det kan driva världar i krig.

Det finns ett beskyddande ljus. Jag har själv sett det. Även om det är ens egna iris som "skapar" denna hägring, finns den där som ett varmt skimmer. Jag såg den i rummet. Jag såg den bakom henne, jag såg den runt hennes fullkomlighet.

I det enkla och vardagliga uppstår en märklig känsla av lättsam lekfullhet.

Frukost. Handla. Diska. Lunch. Tvätta. Eftermiddagsmål. Diska. Teve. Laga middag. Äta. Diska. Mattas ut.

Alla dessa "stationer" är lika betydelsefulla, för den här kärleken är i högsta grad FYSISK i den bemärkelsen att den är HANDLING ur en omedelbar och delad närvaro.
"Där och då" är det enda som har något värde. Det enda man gör.

Diskborsten sköljs av och hängs på sin hake. En blick över köket. Hennes rygg lutad över datorn. Nacken är naken och fri. En enkel kyss. Huden har badat i godis. Ögonen svarar med samma sanning. Kyssen tillbaka är en oskydlig gåva av stillsam glädje.

Märkligt. Märkbart. Märkvärdigt.

[Är det bilden - det man såg
Känslan - minnet som blev

vilket har störst betydelse?]

En man och en kvinna samtalar över en knastrig kommunikationslinje om definitionen och förståelsen av sanning. Detta ackompanjeras med mörka, skakiga bildsekvenser av både religiösa och vetenskapliga motiv. Där finns också en sotig gestalt med hatt och smal slängkappa som närmast överblickar denna värld.

"Down there they call us angels,
they think we got wings, right?"


Chris Reas nya projekt (som under hösten släpps i Sverige) - 3CD, 2DVD - verkar överlag fantastiskt. Nu har jag bara hört och sett en av filmerna skall tilläggas, men den bär en sådan känsla, rymd - det är som en smekning av skallens hud.

Tyvärr är CD:n i datorn ur funktion. Det blir längre fram.

Vilken gitarr som äntrar scenen, vilka toner den spelar; svängande utdragna melodier, och däremellan diskussionen om vad sanning innebär för människan.

Låter det pretantiöst så är det knappast meningen, men det är inte heller en religiöst klingande platta (även om han använder sig av en religiöst baserad förklaringsmodell i form av två jordiska änglar som filosoferar och på samma gång undersöker och studerar "objektet").
Det är som att Chris Rea grävt djupt bland sina egna mentala tankar för att där finna ett möjligt samband mellan existens och någon sorts moralisk mening.

Här nedan finns en länk till ett treminutersklipp ur en av filmerna.



(c) jag

"Det är anmärkningsvärt - här skriker inte små delar av pubilken öppet i hela landet över hur horribelt SvFF sköter sitt åtagande gentemot Allsvenskan. Detta framförs såväl genom ramsor vilka motståndare sjungit i intervaller, samt plakat och flaggor med tydliga budskap. En stor del i dagens situation har denna Disciplinnämnd med sina uppenbart godtyckliga beslut till nackdel för klubbarnas ekonomi. Och vad gör detta fotbollsförbund?
Dom struntar i det fullkomligt. Det är som att kritiken inte existerar. Det är ganska fantastiskt.

Frågan är numera vilka som först kommer agera - Svensk Elitfotboll eller åskådarna i någon konstellation? Media har redan börjat ta sitt ansvar."


(c) jag

Ibland när jag är nära och hör hjärtslagen och känner doften från hennes porer så är det som att se in i framtiden.



(c) jag

En mäktig upplevelse. En fantastisk film. Långsam, skön och behaglig som en sommarkväll med ett glas rött vin.

Handlar om en konstnärligt insomnad äldre man som sammanträffar med en ung ombytlig kvinna och återuppväcker därmed sin stora konstnärsdröm - att måla den fullständiga erotiska tavlan kallad ”Den sköna satmaran” (La belle noiseuse).

Man fick se varenda penselstreck, när han skissade, allt. Det var väldigt fascinerande, en sorts förtätad stämning som byggdes upp av tystnaden och skrapandet mot papper och duk. Samtidigt såg man hennes svårighet att sitta still, att inte tänka, att inte störa honom i sitt arbete, att till sist klä av sig och utlämna sig själv...

Det är nästan så att jag blir upphetsad av det. MÅLERIET alltså. Jag berörs djupt av det och har nog alltid gjort.
Fanns en annan film - Pollock - som också var härlig att se.
Jag har nog alltid närt en kär gammal dröm att någon gång måla. Helst olja, helst på stora dukar. Men oj så svårt...
Tar åratal att lära sig. Visst kan man sjunka in i det genom att börja enkelt och fokusera på linjer och färger, snarare än människor och ting.
Det finns något sakralt sensuellt över att skissa med svart krita. Att liksom kratsa fram linjerna på ren känsla.

Jag vill måla en tavla med en kvinnas ALLA former sammansatt i en bild, som en sorts sammanfattning av kvinnans förgänglighet, förtrollande sensuella förmåga och hennes smärta, hennes infall, lekfullhet, gåtfullhet och utsatthet. Som en Picasso med olika vinklar och perspektiv, men mjukare, starkare och i en ström där alla delar går in i varandra.

I franska filmer finns ju ofta en sorts naken enkelhet i ljus och scener. Dialogerna är ofta rättframma på ett sätt som jag verkligen dras till...

Jag skulle vilja ta fram den inre nakenheten (svårt att närmare förklara då det är en ”känsla") och frammana det vackra och sensuella i alla skrymslen och snår. Däri ligger den sanna utmaningen, den sanna konsten. Iaf enligt min uppfattning.

Det finns en oerhörd erotisk laddning i filmen. Måste vara bland dom bästa filmer jag sett på mycket, mycket länge.

I filmen var det en scen när de gick genom konstnärens hus, genom hans hall och sen in i ”drömrummet” - som var helt FANTASTISKT. Väggar och tak i grönt, tjocka träbjälkar, och på det enorma tavlor med mjuka linjer av makalösa sagofärger i grönmossiga toner... WOW.
Så vill man ju ha det. Med heta croissants på mornarna.