Utdrag ur grovmanus - kapitel 44
"Han släpper bromsen, drar i växeln, drar ut nyckeln. Hon står där tio meter bort, med blicken åt ett annat håll, mot ansamlingen människor på andra sidan trottoaren. Dagen är molnig, fuktig av dagg i armhålorna. Han har på sig upprullad skjorta och manchesterbyxor, hon bär vita jeans och skor med breda klackar. När han slår igen dörren lägger hon den bruna handväskan i knät och ler. En varm kram får även honom att le.
Han frågar ”Läget med dig?”
”Det är bara bra. Med dig?”
”Det är okej. Kan alltid vara bättre men du vet ju hur jag är.”
”Hopplös?” När skrattet dött ut hoppar han in i förarsätet på nytt. En varm kram får även honom att le. En mild men tydlig doftexplosion fångar hans sinnen, blöter hans tunga. Han vet plötsligt att han måste smaka den där halsen någon gång.
”Vi åker i väg en bit?”
Hon öppnar sin handväska, säger ”Ja. Vi gör som vi sa. Det blir bra.”
Genom biltrafikens rondeller och korsningar, förbi rödlysen och över broar. Mestadels en djupt delad tystnad. Så länge dem båda ser ut över trafiken känns det omöjligt att prata. När han blir stående vid trafikljuset nära vattnet ser han på henne och hon börjar berätta om en middag under veckan som gått. Om en kompis som vill se den nya Bondfilmen på den nya jättebiografen med den senaste tekniken. Snart är också den personliga servicen automatiserad, tänker han.
Hans egna tankar formar världen runt hans skalle och hennes röst blir till en viskande radioröst i natten. Han blir tvungen att försäkra sig om att Maria verkligen sitter där i sina tajta och fransiga jeans, med händerna på handväskan och ögonen rakt fram och inte på något opassande ställe. Hon ler när han ser på henne på det sätttet, men de båda bär överenskommelsen kring det förbjudna. Även om han inte är helt säker på att hon ser honom som attraktiv är han hundra procent övertygad om att hon är förtjust i hans illa dolda sätt att se på hennes kropp, hur han uppenbart undviker risken att drunkna i hennes ögoniris.
”Det är något med dig, Johan. Säg vad det är. Jag lyssnar. Och om du vill att jag ska låtsas missförstå, gör jag det gärna. Vi kastar oss rakt ut i luften, tycker du inte det? Jag vill tro på dig. Gör samma sak du.
”Vet du vad vi gjorde igår?”
Hon skakar på huvudet, ser en skäggig man på gatan, med hunden som vän, inväntande det stilla regnet.
”Hon är lugn, hon är på något sätt trygg också. Men vad mer, vet jag inte. Framför allt undrar jag varför jag mår som jag gör. Jag märker att jag sjunker in i någonting som påminner om depression. Igår kväll kände jag mig nere och kallt naken liksom. Då gick hon på toaletten och låste dörren. Jag kan aldrig släppa det helt. Och det vet hon, förbannat väl. Och jag dömer henne inte för det. Men jag har svårt att hantera hennes medvetenhet kring det sexuella. Det är som att hon blir upphetsad av att befinna sig i överläge.”
”Det skrämmer dig?”
”Jag ser ju bara ondskefulla bevis överallt. Förvirra en kvinna mitt inne i känslostormen och hon inbillar sig garanterat att hon älskar dig.”
”Varför kan du inte vara glad över det du har, över hennes lugn?
”Jag är rädd att det inte finns ett djup inom oss alla. Inför oss själva, i våra klarvakna skärvor av drömmen. Kanske hon inte kan älska när hon är kåt? Vad är det för mening om ingenting har betydelse? Vad kan man annat göra än att lura sig själv och människorna?”
Hon har sin ena hand på jeanslåret och han vill också lägga sin där, röra och smeka och se in i hennes ögon. ”Ibland skrämmer du mig för jag vet inte om det är ditt sätt att prata, eller ditt sätt att se på mig som gör mig osäker.”
”Du är en attraktiv kvinna. Med dina varma, fylliga läppar och den där halsen.”
Hon ler förtjust, flyttar handen till knät, ser en McDonald’s-skylt svepa förbi.
”Varför ville du träffas egentligen, ja du vet, så här?”
”Det vet du redan.”
”Komma ut en stund? Komma från?”
Han nickar.
”Är hon svår att leva med, Julia?
Han funderar. Han tystnar. Han växlar ner, växlar upp. Han vill sätta på någon musik. Han vill komma ut ur bilen.
”Inga barn. Ingen familj. Ingen trygghet. Varför den typen av bekräftelser och bevis är så viktiga vet bara skapelsens krona. Jag har ingen susning. Men allting sker så slumpvis, som små bitar hela tiden. Jag hänger inte med längre. Och då spelar det ingen roll om vi knullar flera gånger om dan.”
”Det var så länge sen jag hade sex, självklart kan jag sakna det, men jag är så tacksam över att ha fått in dig och Julia i mitt liv. Sånt är inte vanligt i vår ålder, Johan.”
Han kliar sig på hakan, säger ”Sen tror jag mer och mer att det är jag som är svår att leva med. Trots alla försök, all vilja. Ibland är jag så trött på mig själv.”
”Du behöver komma ut. Ni behöver komma ut, vara bland folk. Ni sitter ju fastklistrade i varandras famn hela dagarna.”
Han råkar röra hennes handrygg när han plockar fram några CD-skivor ur facket på hennes sida. Hon rör sig inte, han känner istället att hon ler. Han vänder sig mot henne och ser beviset i hennes ögon.
Kyssarna är långsamma och mjuka, han smakar noggrant hennes läppar, för att minnas smaken, han ringlar över tandraderna, håller kvar känslan av hennes viljestarka tunga. Hon trycker sig mot honom, andas tungt och flämtande. Hon ler mellan kyssarna.
”Varför gör vi så här?”, frågar hon.
Bilresan känns trygg, märkvärdig, märklig. En liten stund åker han omkring helt utan mål och passerar obemärkt gatukorsningarna, bullerplanken, motorvägarna.
”Det känns som att vi bara trivs i varandras sällskap, och att resten - som att övriga världen, andra människor - mest är i vägen, gör oss olyckliga och vilsna. Kanske är det därför jag känner den här rädslan nu. Som att olyckan kommit från alla håll, för att ta mig hem och sänka sig över mitt liv."
”Vet du vad du håller på med egentligen”, frågar hon.
”Maria - jag vet ingenting. Något måste hända, men jag vet inte vad. Jag behöver henne och älskar henne. Vårt sex är fantastiskt. Men också skrämmande för hon får näring av mitt beroende. Men hon är inte ond, förstår du? Och det gör mig förvirrad.”
”Jag tror ni måste tvinga er ut. Tvinga er att vara ifrån varandra.”
”Ska jag vara med dig då?”, frågar han provocerande.
Motorljuden genom en tom rondell. Det mörknar av molnen som packar ihop sig och förebådar en skur. Sprayfärg på ett elskåp. Parkeringsplatsen här ute är nästan öde.
”En del saker... En del av erat beteende tillsammans, och av det du berättat, så känner jag igen vissa saker från mitt och Henriks förhållande. Nu är ju jag som jag är”, hon skrattar till, ”men om vi tar Henrik så hade han samma känslor: enorm rädsla för ensamheten, för att bli övergiven och sviken, kanske lurad. Framför allt hade han sidor som med en annan människa än just mig, hade lett till ett medberoende, destruktivitetens röda fara. Till sist klarar man ingenting varken med eller utan varandra, därför att man äts upp inifrån. Det är något skrämmande när en man och kvinna älskar varandra och samtidigt drivs av osäkerheten.”
”Ibland när jag vaknar gör det så satans ont, bara att se henne ligga där, jag vill ta henne i min famn och aldrig släppa taget. Och ibland är smärtan annorlunda, då är den orolig, oroande, för jag vill säga åt henne: lämna mig, jag är ingenting för dig, jag är inget att ha, jag vill bara omforma dig till något du inte är.”
”Du är fruktansvärt hård och orättvis mot dig själv.”
”Jaså, det säger du? Varför kysser vi varandra, Maria? Varför känns det härligt att vara nära dig?”
”Ibland letar du efter orsaker till skuld och förebråelse. Varför vet jag inte. Att skuldbelägga sig själv tillhör meningslösheten här i världen.”
”Jag ser henne klä av sig och tänker att jag kanske inte är den människa hon ska leva med just nu i sitt liv - sen nästa morgon dukar jag fram vår frukost och ser på henne när hon äter, blir förälskad igen, det måste vara så, för jag blir varm och kan inte sluta titta.”
”Du älskar henne, Johan. Ni badar i den sanna kärlekens djupa skål.”
Maria skrattar åt hans inåtvända leende och kanske hennes uttalade självklarhet är en form av skadlig utopi mellan dem, just där och då. Öppenheten klär av honom naken, lämnar honom generad och alltför svag.
”Sista tiden är annorlunda. Hennes lugn, hennes lockelser. Vi har inga gräl, men det finns hela tiden ett underliggande hot. Jag ser in i hennes ögon och hon är där, det är inte det, inget sånt, men jag känner mig förjävla ensam. Är det konstigt?”
Hon fingrar på sitt cigarettpaket och för ett ögonblick stannar allting upp - när han står för rött ljus vid ett övergångsställe tomt på människor. Hennes ögon bär något ofullständigt och oroligt i blicken.
Hon säger ”Det enda som har mening är vad man gör. Orden ljuger, Johan. Människor ljuger. Världen är en plats för bedrägeri. Glöm aldrig det. Sen säger du själv att du ser henne där inne i ögonen.”
”Hon säger inte så mycket men när jag frågar tänker hon inte på något speciellt. Jag slungas omkring i den här världen men har ingen fast hand över det jag själv håller på med. Ta bara en sån sak - var har jag kameran nu? Den ska jag alltid ha med mig om jag det minsta lilla menar allvar med att jag vilja fotografera som profession, som en framtid.”
Maria lägger sin hand om hans handled och han låter den stanna kvar där.
”Det ordnar sig. Det kommer det att göra.”
”Tror du?”
”Ja, det gör jag.”
”Jag menar, tror du verkligen det? På riktigt?”
”Jag lovar från mitt hjärta att jag tror det.”
”Varför? Vad är det du ser?”
”Vet inte riktigt... Svårt att förklara. Ni vill båda två. Ni behöver varann. Och era känslor, era sätt att röra er kring varandra, ni är inte ens medvetna om det, men som ni rör er runt varandra... Jag har aldrig sett det förut. Det är väldigt gripande på nåt sätt.”
Han finner inget att säga. Han söker greppet ute på vägarna som omgärdar fordonet de färdas i. Han greppar tillvaron genom det faktum att Julia är där hemma och väntar på honom, att hon lovade belöna honom efter arbetspasset med en nybakad kladdkaka.
”Världens framtid hänger på er, Johan. På er uthållighet och framgång. Kärlekens vilda hopp ligger i era händer. Krama ur det sista ni har och stå emot stormarna.”
Hon fnittrar, han kittlar hennes nacke, hon avger ett glittrande leende."
(c) JAG
