När man vet

Man vet. Vad man ska göra, vad som är "rätt" för varje enskilt ögonblick. Eftersom man vet vad man vill.

Det är en stund av en sorts FRID. Den är makalöst läkande. Men den är STARK. Oerhört kraftfull i sin makt. Den verkar inte kunna återalstras varenda sekund.

Vem lär ut sånt?

Tyvärr, mina vänner, men vi blir lurade. Samhället tränar bort vår kritiska analysförmåga.

Känslan kräver förnuft för en strömmande koppling. Och förnuftet är en farlig kombatant gentemot känslan om strid skulle uppstå.

Ordet har kraften av en batong ibland. Fel laddat och avfyrat på fel plats - det kan driva världar i krig.

Det finns ett beskyddande ljus. Jag har själv sett det. Även om det är ens egna iris som "skapar" denna hägring, finns den där som ett varmt skimmer. Jag såg den i rummet. Jag såg den bakom henne, jag såg den runt hennes fullkomlighet.

I det enkla och vardagliga uppstår en märklig känsla av lättsam lekfullhet.

Frukost. Handla. Diska. Lunch. Tvätta. Eftermiddagsmål. Diska. Teve. Laga middag. Äta. Diska. Mattas ut.

Alla dessa "stationer" är lika betydelsefulla, för den här kärleken är i högsta grad FYSISK i den bemärkelsen att den är HANDLING ur en omedelbar och delad närvaro.
"Där och då" är det enda som har något värde. Det enda man gör.

Diskborsten sköljs av och hängs på sin hake. En blick över köket. Hennes rygg lutad över datorn. Nacken är naken och fri. En enkel kyss. Huden har badat i godis. Ögonen svarar med samma sanning. Kyssen tillbaka är en oskydlig gåva av stillsam glädje.

Märkligt. Märkbart. Märkvärdigt.

Kommentarer
Postat av: lisa

har du hängt upp diskborsten ? :)



så, nu har jag kommenterat :) kram

2011-09-13 @ 14:56:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0