Socialens sexualitet
Att idag påpeka hur tillgivenheten är avgörande för kärlek är fruktlöst i större sammanhang. Vi talar hellre om självständighet, om frigörelse, om egna val; uttryck som sårar vår själ, dvs totalen av det som är vi, som människor, som kännande och intellektuella varelser.
På något lustigt vis har vi fått för oss att vi kan nå känslor genom intellektet. Vad värre är, alltför många bär på övertygelsen att känslor och intellekt är samma sak.
Jag försöker, på mitt sätt, att bidra, eller rättare sagt, motverka denna hemska förvirring. Det är en oerhörd sorg och smärta att jag inte når fram.Vi vill tro på det sanna men lever efter det falska. Vår tids lögndyrkan är svår att motstå, både för egen del och i relation till andra och världen i stort.
I mångt och mycket är vi slavliknande varelser, marscherar i grupp i jakt efter ständig tillfällig bekräftelse och trycklättnad.
Godheten är ofta ytlig, eftersom när den bemöts helt och fullt uppstår nästan alltid en stark rädsla. Man backar, ändrar sig, förvandlas. Det goda framstår som ett socialt spel, även när det är välmenat och genuint.
Men som vi lever, som vi varje dag sprider felaktigheter om oss själva, om våra svårigheter och problem, och samtidigt riskerar komma allt längre ifrån vår innerliga kärna, är det symptom på vår förvirrade tid.
Kanske finns en urgammal universell kunskap om vad älska är, vad dess följder borde vara, men oftast blir; att allt sammantaget gör oss oförmögna att älska sexuellt. Det är som den ensamma människans oönskade kommentar till vår sexfixerade, familjeupplösta och kärleksbristande tid.
Friden att leka med vår kommunikation, beröra och syndfullt smaka vår mystik, är en konstart över livet, en kunskap och känsla få vågar besitta. Det är istället en burlesk smaklöshet som härskar, och märkligt nog tilltalar det många.
Hur kombineras en levande manssjäl med längtan efter godmodig frid och milt hjärta?
Det är en ofattbar paradox att en man är levande på höjderna, som stark och drivande kraft, där gränserna mot våld och vansinne är hotfulla med sin närvaro och suddiga i sina konturer.
Sexualiteten är för människan en unik möjlighet att verkligen komma nära och djupt in. Eller skapa strid och död. Som en strid över vilka vi är och vilka vi vill vara.
(c) Mattias Hellqvist
Det här är bra (och sant):
"Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke-troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro. Om en realist tror så måste han just på grund av sitt verklighetssinne också erkänna ett underverk."
(Utdrag ur "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij.)
Skrivet 28 februari
Vilken är fjärilens sanna väsen?
Är den en symbol över förgängligheten? Är förgänglighet ett träffande ord för dagarnas åtskillnad av tillstånd, infall, nycker och spel? För kärleken?
Ett ramverk saknas av förklarliga skäl. Sann lärdom bär kanske alla. Är det inte så att man vet alldeles från början?
Blötläggande snöpuder i natt. Märgkallt väder. Rum av drömmar. Är det så jag vill ha det? Kan man skilja på dem, eller kommer förgängligheten in där också?
Är det bra att tvunget vänta, hoppas och längta efter någonting man inte kan styra över – varken inför sig själv eller sitt passionerade hjärta? Man döljer det så gott det går, djupt och långt in som en överlevnad, men det finns där i kanterna av känslosvallen över film, musik, samtalen, att leva.
För övrigt mojnade virvelvinden och bortom sandstormarna fanns bara obrukbar jord. En gång såg man på natten hur sandkornen bestod av självlysande kristaller.
Att kasta bort någonting som helar ens tillvaro, ens tankar och hela själ, är ju på sätt och vis omöjligt att förstå. Samtidigt kan man aldrig vara någon annan än sig själv, man är inlåst i sin kroppsliga värld även de gånger man vill vara någon annan för ny kunskap och insikt. Livet är drömmar. Livet är smärta. Livet är lekfull glädje, avsmakande njutning och märklig ensamhet.
Är den en symbol över förgängligheten? Är förgänglighet ett träffande ord för dagarnas åtskillnad av tillstånd, infall, nycker och spel? För kärleken?
Ett ramverk saknas av förklarliga skäl. Sann lärdom bär kanske alla. Är det inte så att man vet alldeles från början?
Blötläggande snöpuder i natt. Märgkallt väder. Rum av drömmar. Är det så jag vill ha det? Kan man skilja på dem, eller kommer förgängligheten in där också?
Är det bra att tvunget vänta, hoppas och längta efter någonting man inte kan styra över – varken inför sig själv eller sitt passionerade hjärta? Man döljer det så gott det går, djupt och långt in som en överlevnad, men det finns där i kanterna av känslosvallen över film, musik, samtalen, att leva.
För övrigt mojnade virvelvinden och bortom sandstormarna fanns bara obrukbar jord. En gång såg man på natten hur sandkornen bestod av självlysande kristaller.
Att kasta bort någonting som helar ens tillvaro, ens tankar och hela själ, är ju på sätt och vis omöjligt att förstå. Samtidigt kan man aldrig vara någon annan än sig själv, man är inlåst i sin kroppsliga värld även de gånger man vill vara någon annan för ny kunskap och insikt. Livet är drömmar. Livet är smärta. Livet är lekfull glädje, avsmakande njutning och märklig ensamhet.
Inre förändring?
Höstens blad singlar från stormens träd och vi ser andra färger
uppstå ur sommargrönskans död.
En glöd från förnyelsens kraft önskar träffa oss djupt, skaka vår värld.
Vi står otåligt och trampar mellan det gamla och nya.
Vintersnöns sena knastrande lykta
driver oss mot vårens sköna blomning.
Och ännu en gång vill vi tro
på förbättringens marker i vår skog.
(c) jag
Vilden
När vi lämnar det rena försöker vi tämja det fria
En vilde ur våra hjärtan förgör vår rädsla
fängslar vår längtan
En vilsen melodi spelar i natten;
Våra drömmar talar för alltid om för oss
att vi kan bara vara nu och här
Men hur går det till i vår värld
Där framtid är av glas
och nutid av sand mellan våra fingrar
(c) jag
Varje dag innebär magi
Den gröngrumliga sjön. Två fiskebåtar. En sliten träbrygga. Vassen sträcker ut sig för att smaka fuktigheten. Smörblommornas ängar breder ut sig. Sädesslagens dofter kittlar näsborrarna.
En kvinna sitter på huk med korgen bredvid, vilande på en sten. Hon håller ett vackert klädesplagg mellan sina händer. Grodans rygg dold av vattenytan.
Blåa saltvatten. Maneter. Kritvita hotell. Solskyddsfaktor. Sommarsprit. Resecheckar. En gråsprängd man erbjuder svarttaxi. Kvinnan sitter grensle över sin unge älskares ansikte. Könsdoft lackar. Regndroppar över klippor i Libanon. Solen i zenit i Dakar. Sandstorm. Den plirande känslan mellan fingrarna. Snö i Reykavik. Vattnet bubblar. Torka runt Röda havet.
Krokodilens ögon. Ormens kramar. Spindelns konstverk. Kattdjuren. Hönornas kackel. Äggulor.En trålare på havet. Skägglika karlar slänger fisk i hinkar.
Morgonböner i Mekka. Arabisk konfekt. Finländsk kristall. Kinesisk medicin. Japansk filosofi. Skummande elefantöl i Leipzig. Köttfest i Toluca. Erotik i San Sebastian. Karaxiofest på Sicilien. Rodeo i rödsandade Texas. Princessbakelser vid norska gränsen. After Ski med blockchoklad i Schweiz. En ung pojke utforskar en vuxen mans känslor. Ett barn gråter och moderns varma, stora bröst tröstar.
Ett par grälar över en telefonräkning. En man i rullstol blir skuldfri. En kvinna målar en vacker tavla av ett vattendrag. Långtradarna spelar nattmusiken. Tonsättaren sover vid sitt piano.
En flicka går med trasiga kläder i gränderna. Hon får en filt och bussen tar henne hem.
En kärlek tänds. En passion dör. En barndom springer. En ålderdom finner. Ett par mjuka läppar smakar jordgubb. En grannfru kissar i buskarna. Småungarna leker i lekparken i Prag. Akvaviten är slut i Skåne. Maräng bakas i Gent. En deprimerad bullimiker tröstar sig med söta aprikoser.
Turkarna ler röda mot solen.
På sjukhuset under stjärnorna har ett nytt liv öppnat sina ögon och testat sin ljudstyrka. Det blev en pojke.
En olycklig kvinna tog sina tabletter till sängen, men på nattduksbordet såg hon fotografíet av sin dotter.
(c) jag
När man vet
Man vet. Vad man ska göra, vad som är "rätt" för varje enskilt ögonblick. Eftersom man vet vad man vill.
Det är en stund av en sorts FRID. Den är makalöst läkande. Men den är STARK. Oerhört kraftfull i sin makt. Den verkar inte kunna återalstras varenda sekund.
Vem lär ut sånt?
Tyvärr, mina vänner, men vi blir lurade. Samhället tränar bort vår kritiska analysförmåga.
Känslan kräver förnuft för en strömmande koppling. Och förnuftet är en farlig kombatant gentemot känslan om strid skulle uppstå.
Ordet har kraften av en batong ibland. Fel laddat och avfyrat på fel plats - det kan driva världar i krig.
Det finns ett beskyddande ljus. Jag har själv sett det. Även om det är ens egna iris som "skapar" denna hägring, finns den där som ett varmt skimmer. Jag såg den i rummet. Jag såg den bakom henne, jag såg den runt hennes fullkomlighet.
I det enkla och vardagliga uppstår en märklig känsla av lättsam lekfullhet.
Frukost. Handla. Diska. Lunch. Tvätta. Eftermiddagsmål. Diska. Teve. Laga middag. Äta. Diska. Mattas ut.
Alla dessa "stationer" är lika betydelsefulla, för den här kärleken är i högsta grad FYSISK i den bemärkelsen att den är HANDLING ur en omedelbar och delad närvaro.
"Där och då" är det enda som har något värde. Det enda man gör.
Diskborsten sköljs av och hängs på sin hake. En blick över köket. Hennes rygg lutad över datorn. Nacken är naken och fri. En enkel kyss. Huden har badat i godis. Ögonen svarar med samma sanning. Kyssen tillbaka är en oskydlig gåva av stillsam glädje.
Märkligt. Märkbart. Märkvärdigt.
Det är en stund av en sorts FRID. Den är makalöst läkande. Men den är STARK. Oerhört kraftfull i sin makt. Den verkar inte kunna återalstras varenda sekund.
Vem lär ut sånt?
Tyvärr, mina vänner, men vi blir lurade. Samhället tränar bort vår kritiska analysförmåga.
Känslan kräver förnuft för en strömmande koppling. Och förnuftet är en farlig kombatant gentemot känslan om strid skulle uppstå.
Ordet har kraften av en batong ibland. Fel laddat och avfyrat på fel plats - det kan driva världar i krig.
Det finns ett beskyddande ljus. Jag har själv sett det. Även om det är ens egna iris som "skapar" denna hägring, finns den där som ett varmt skimmer. Jag såg den i rummet. Jag såg den bakom henne, jag såg den runt hennes fullkomlighet.
I det enkla och vardagliga uppstår en märklig känsla av lättsam lekfullhet.
Frukost. Handla. Diska. Lunch. Tvätta. Eftermiddagsmål. Diska. Teve. Laga middag. Äta. Diska. Mattas ut.
Alla dessa "stationer" är lika betydelsefulla, för den här kärleken är i högsta grad FYSISK i den bemärkelsen att den är HANDLING ur en omedelbar och delad närvaro.
"Där och då" är det enda som har något värde. Det enda man gör.
Diskborsten sköljs av och hängs på sin hake. En blick över köket. Hennes rygg lutad över datorn. Nacken är naken och fri. En enkel kyss. Huden har badat i godis. Ögonen svarar med samma sanning. Kyssen tillbaka är en oskydlig gåva av stillsam glädje.
Märkligt. Märkbart. Märkvärdigt.
Blond virvelvind (2011-06-12)
Ibland när jag är nära och hör hjärtslagen och känner doften från hennes porer så är det som att se in i framtiden.
(c) jag
(c) jag
Något mörkt ögonblick för länge sen
Det är hemsk när ljuset slocknar och man famlar i mörkret. Jag behövde din värme från lågan och jag behövde din förståelse över min vandring här i skuggorna. Du tände ljuset och jag kunde se igen. Tack.
(c) Shantaram
A dream is a place where a wish and a fear meet. When the wish and fear are exactly the same, we call the dream a nightmare
It's forgiveness that makes us what we are. Without forgiveness, our species would've annihilated itself in endless retributions. Without forgiveness, there would be no history. Without that hope, there would be no art, for every work of art is in some way an act of forgiveness. Without that dream, there would be no love, for every act of love is in some way a promise to forgive. We live on because we can love, and we love because we can forgive
Känna
En gång levde jag med en kvinna
som tog bort moln med tankekraft
Hur är det möjligt?
Jag kämpar envetet som en åsna
är det en förmåga?
tycker mer det är ett val
men i slutändan faller jag tillbaka
in i mej själv
Känner mig tom idag
rent känslomässigt
är det därför -
för att fylla tomheten
som den inre kraften
pressar mej
Måste jag se en film
för att känna känslor?
som tog bort moln med tankekraft
Hur är det möjligt?
Jag kämpar envetet som en åsna
är det en förmåga?
tycker mer det är ett val
men i slutändan faller jag tillbaka
in i mej själv
Känner mig tom idag
rent känslomässigt
är det därför -
för att fylla tomheten
som den inre kraften
pressar mej
Måste jag se en film
för att känna känslor?
Vem är man?
Ibland känner jag mig närmast
poetisk, svärmande
kring mina känslor och sikten utåt
mot ordklangens punkter
Men sen tar min andra sida över
rejäl, självklar, enkel
en som vill slita, göra rätt för sig
och ser på världen och människorna
som dom är vid första anblick
När jag sedan sjunker tillbaka
i någon tanke eller känsla
och finner mig i mitten
av måttstocken
slår det mig
poetisk, svärmande
kring mina känslor och sikten utåt
mot ordklangens punkter
Men sen tar min andra sida över
rejäl, självklar, enkel
en som vill slita, göra rätt för sig
och ser på världen och människorna
som dom är vid första anblick
När jag sedan sjunker tillbaka
i någon tanke eller känsla
och finner mig i mitten
av måttstocken
slår det mig
Jag vet inte vem jag är
