poetisk, svärmande
kring mina känslor och sikten utåt
mot ordklangens punkter
Men sen tar min andra sida över
rejäl, självklar, enkel
en som vill slita, göra rätt för sig
och ser på världen och människorna
som dom är vid första anblick
När jag sedan sjunker tillbaka
i någon tanke eller känsla
och finner mig i mitten
av måttstocken
slår det mig
Jag vet inte vem jag är
risto
Jag säg det? De brukar jag fundera på, är jag mitt yrke, son, far, färtman, styvförälder eller vad?
Anonym
nej det är inte lätt att veta vem man är
2