math

”Ska vi göra någonting?”
”Kan vi väl.”
”Ska vi gå på bio eller kolla i affärer eller bara ta en lång promenad?”
”Jodå.”
”Vill du?”
”Hmm.”
”Det låter inte så.”
”Hur menar du?”
”På dej.”
”På mej?”
”Ja. Det låter inte så på dej.”
”Jag är lite trött bara.”
”Förstår inte varför du skulle vara särskilt trött.”
”Ibland är jag bara det.”
”Sov du okej?”
”Jo.”
”Men ändå är du trött?”
”Hmm.”
”Ska vi titta efter en ny väggklocka till köket som vi pratade om?”
”Kan vi göra.”
”Behöver du duscha?”
”Luktar jag?”
”Nejdå.”
”Okej.”
”Eller, visst luktar du, men du luktar gott.”
”Jo.”
”När jag tänker efter, vill jag nog att vi tar en lång promenad.”
”Hmm.”
”... vi kan ta med oss kaffetermos.”
”Och cigaretter...”
”Jag är faktiskt lite ledsen att du börjat röka.”
”Äsch, det är ingen fara.”
”Jag känner mej skyldig.”
”Det behöver du inte.”
”Jag behöver dej.”
”Okej.”
”Men du är trött?”
”Jo.”
”Det är ju medicinerna som gör dej trött.”
”Jag vet.”
”Själv känner jag mej... Eller, kanske mer... Äh, jag vet fan inte.”
”Jo...”
”Jag behöver frisk luft. Känner mej splittrad, ofokuserad...”
”Är du irriterad?”
”Nej, jag är inte irriterad. Jag är bara trött.”
”Är du trött nu?”
”Jamen, jag menar, trött i huvudet. Okoncentrerad.”
”Okej.”
”Men irriterad är jag inte.”
”Okej.”
”Varför frågar du så?”
”Bara undrar.”
”Jamen, varför?”
”Du kanske känner dig okoncetrerad för att du är irriterad. Bara så jag tänkte.”
”Nu är du där igen, nej jag är inte irriterad.”
”Men orolig då?”
”Kanske... Vet inte. Det är möjligt.”
”Vad är du orolig för då?”
”Hur ska jag kunna veta det om jag inte ens är säker på om jag verkligen är orolig?”
”Tror du någonting ska hända?”
”Jag är väl orolig för dej och mej... Nej, jag tror inte nånting ska hända. Vad skulle det vara? Du är ju mycket mer lugn nu. Vi pratar ju bara.”
”Föredrar du det andra?”
”Vilket det andra?”
”Som jag var förut.”
”Nej, det gör jag väl inte.”
”Inte?”
”Nej.”
”Ibland tror jag det.”
”Men det gör jag inte. Förstår du väl?”
”Du kanske vill ha mej mer känslig. Mer impulsiv?”
”Jag vill att du ska må bra.”
”Men ibland känns det som att jag nästan mår så. Bra, alltså. Som att jag kan förstå allting. Även förstå mej själv. Andra gånger är det omöjligt. Då kan jag bara se saker och fastnar lätt i tankar som säkert är meningslösa, sjukliga.”
”Det blir bra.”
”Min läkare säger ju att jag gör ganska stora framsteg bara jag fortsätter att vara lugn och ändå våga tänka ibland...”
”Vad tänker du på då?”
”På dej. På oss. På mej. På vårat liv. Allt möjligt, eller jag vet inte. Mest kanske jag tänker på ingenting? Kan man finnas, existera, utan att det är meningen? Varför är annars så många frånkopplade från det som alla andra ser med lätthet?”
”Jag vet inte.”
”Men jag vill veta. Vill inte du veta såna saker?”
”Jag tänker inte så mycket alls. Det vet du väl?”
”Även om jag inte alls tänker lika mycket nu, så kan jag ändå fundera länge kring sånt. Varför tror du jag tänker så mycket för mej själv?”
”Jag vet inte.”
”Min läkare lyssnar på mej. Det är hans jobb, men han är också duktig...”
”Han är säkert jätteduktig. Och jag är glad att han hjälper dej.”
”Säkert?”
”Varför skulle jag inte tycka det?”
”Äsch, bara jag som inte vet var jag har mej själv...”
”Det ordnar sig.”
”Det måste det.”
”Det kommer det göra.”
”Närdå?
”Gör det inte det nu då?”
”Ja, det där är så svårt. Att veta. Att veta när någonting verkligen händer...”
”Ska vi spara lite pengar nästa månad och i stället göra nåt nytt för lägenheten? Skulle du tycka om det?”
”Ja. Det kan vi väl göra. Det skulle vara jätteroligt.”
”Nya gardiner kanske? Nytt överkast till sängen. Nya bordslampor till köket.”
”Ny bordsduk i vardagsrummet...”
”Just det, du tycker inte om min gamla.”
”Den är ju lite sliten.”
”Jo, lite är den väl det.”
”Ska vi titta i dag?”
”Jag vet inte. Vad tycker du?”
”Hmm... Jag vet inte? Beror på vad vi tycker?”
”Vi kan ju åka i helgen. Lite mer folk då, men då kan vi titta länge också.”
”Jo.”
”Hur blev det nu, skulle vi göra nånting?”
”Ja, vi ska ju?”
”Jag menar nu.”
”Jaha.”
”Vad tycker du då, gumman?”
”Kan vi inte se en film?”


(c) jag