math

"Medvetandet är alltid unikt, plågan är privat, och bara ropen når ut till andra: vad menar den som ropar? Är det ett budskap till mig?

Så är också hans liv under denna berättelses gång ett isolerat liv, och när sommaren går mot höst och kyla störtar fallande löv över honom, begraver ett minne, krossar en verklighet och en spegling som är hon, medskapande i denna berättelse men nu fjärran bortom medvetandet och förhoppningen.

Mellan dem som älskar finns inga ord och gester, behövs inga förklaringar. Därför har han så svårt att beskriva vad som varit, kanske är lyckan tomhet, minneslöshet, inte ett tillstånd som kan upprepas utan en sekund då världen stannar. Lyckan är också förväntan, därför kan han inte uttrycka den eftersom dessa månader fråntagit honom hoppet.

I detta fall gällde det hoppet om en återförening med henne. Men han visste att det en dag var nödvändigt att sluta, liksom en berättelse har en början och ett slut. Någonstans finns punkten. Den är här.

 

Ännu en sista gång söker sig hans syn och minne till henne, hennes ögon som vilar i skuggan vid en klippa i sol, i den nordiska sommarens dagar och nätter, två människor nära varandra, varje andetag välbekant men ändå fyllt med oro: lever hon, är hon verkligen här? I morgon, för alltid?

Det sägs att människorna i Sverige förlorat sin religion, att protestantismen blivit förädlad socialvård, men J tror att religionen finns, att den är denna mystik i gemenskap mellan två, inom familjer. Händer som håller händer, i morgon skall solen igen gå upp.

Under hans resor speglas hennes ansikte i andras ansikten, i tågfönster och skitiga toalettspeglar, likheten och olikheten till vad hon är förändrar människorna i hans ögon. Det är sjukligt, ropar han till sig själv, men någonstans brister också han, saknar styrka att motstå bilden.

Hurdan var drömmen som hon berättade om, att de skulle kunna leva i harmoni tillsammans, samtala med varandra, och ingen skugga föll över landskapet, allt var klart, precist, fattbart och smakade av mogna äpplen. Men sådan han är kräver han av livet allt eller förtvivlan, han blöder av detta, besegras i livet och i drömmen, och har därför så ringa förståelse för alla dem som nöjer sig med det nästbästa, kompromissen.

Han förlamas av denna konflikt, han bär på ett andligt övermod som tynger honom, till slut är han blind för alla verkligheter utom denna, som kanske också är inbillad.

 

Han kan bara förnimma rikedomen i att människor möts och bildar samhällen, kanske för att försvara sig mot en yttre fiende, kanske för att följa en evig biologisk drift. Det är grunden, den kan ingen rubba, inte ens lagar som avser att förändra äktenskapet.

I detta Sverige har man skapat mängder av lagar och förordningar vilkas yttersta avsikt är att underlätta människornas liv. Men någonstans på vägen till sitt förverkligande blev en del av dessa lagar till självändamål, och människor av många klasser och boplatser kände plötsligt en instängdhet och svårighet som är ny. Man kunde helt enkelt inte förstå att så många steg av de många steg man tog skulle rutas in och förhandsbestämmas, som om det fanns en risk för att äventyr och laglöshet tog vid där lagarna slutade. Litade inte makten på att människorna kunde vara fria och ansvarsfyllda? Ville man överuppfostra, leda den blinde vid handen?

Blindhet är också roten till hans hopplöshet. Han måste förvissa sig om att hon inte finns någonstans. Telefonförbindelserna är avbrutna, ingenstans ett återsken av hennes leende, ens en antydan om en delad hemlighet som kan återgå honom hoppet.

Han går in på en resebyrå och frågar vart han kan komma i detta ögonblick. Väderleken är kall och vintern snart inne.

Han skall nu resa utan saknad.

Skylten på disken i resebyrån talar om att hon som bläddrar i en bok har samma förnamn, och J inser plötsligt att det är meningslöst, han kan inte resa undan någonting. Han går ut på gatan och förstår att han lika litet kan skiljas från den svenska verkligheten, som från pinan som följer hans steg.

Han står villrådigt på stranden och tittar mot Sverige och kanske är hans dubbelhet inför landet bara en dimmig spegling inför sig själv, hopplösheten över att någon vågar stå emot honom och säga honom sanningen: det finns så mycket annat i livet än du.

Vind kommer från havet, med höstens fukt. År radas på år. Även om ingen någonsin lyssnar har han rätt att säga: jag älskar dig."