math

"Våren gör dagarna lugna, ljusa och hoppfulla. De drömmer om förändring, nystart, en brinnande ljusstråle på himlen, men deras känsliga och närvarande vardag fortgår; han framför datorn, hon med böckerna eller målarpenslarna eller klurandes för sig själv med ett anteckningsblock i sin hand. Ibland studerar han henne när hon kratsar ner något från sitt innersta. Han vill återfinna det ljuva som var, det gnistrande, det som blossade varmt och förgyllt i deras hjärtan. Han tar henne till bron nu när våren är kommen, han håller hennes hand, han smakar hennes mun, han skärskådar hennes ögon bland milda ljussken. Hon är tyst på denna plats av stråkminnen, som att hon tassar fram och blir den tystlåtna, sköra Julia igen. Han försöker lyfta henne med sina händer, med sin närvaro, men lyckas inte. Något förblir utdraget och trögt och han vet inte om det är träbrons utställda minnesfunktion och tid, eller om det är något stickande och svidande dem emellan. Han iakttar henne där hon står liksom onåelig en bit bort. Hon förefaller se ut över vattendraget och vidare bort över trädtopparna som söker himlen. Hon säger ingenting och han vill inte gissa vad hennes blick talar om. Han ångrar sig men vill ändå tro på stunden, på en omstöpning, en omprövning. Hon står där en lång stund, tyst och mjuk men tom. Inombords känner hon rädsla då hon inte kan tillfångata känslorna eller minnesbilderna. Något hindrar henne, något stoppar sambandet av tid och rum. Hon vill veta om det är medicinen eller hon själv, men vill inte fråga, vill inte höra röster och betoningar, ord utslängda i fel ögonblick. Trädbladen är ljumma i ljuset. Hustaken är lagda och stilla. Gatuplanet är bara hon och han. Han ser ensam ut men hon kan inte nå honom. Hon kan inte greppa någonting och impulsen att springa, fly, gömma sig, är stark och slitande i armar och axlar och inre värld. Det vitstrimmande ljuset är bländande, dofter från bilarnas pruttande och vårblomningens söttäta ger en sammantagen förvirrad underton till stundens tigande skick. Sekunder försvinner bort. Hon lyssnar efter någonting som inte finns.

Han tänker på fåglarnas frihet. Han tänker på människans komplexa sätt att skapa problem. Han tänker på hur tiden inte alltid bara lindrar smärtan genom att lägga sig som ett täckande töcken över det som var, utan också påverkar minnesklangens innebörd inför oss själva, sätter betydelsen i samband med det mörka som kom att ske."