math

På natten vaknar han till. Skuggrik tystnad. Sängkläder i en röra. Varmt. Fuktig nacke. Han vill känna hennes härlighet.

Handen söker stjärten, midjan, hennes lår.

Handen söker kudden.

Det tar några sekunder innan han inser att ingen Julia finns där.

Hennes sida av sängen är tom.

Han funderar på att ropa efter henne men sätter sig upp på sängkanten, gnider grumligheten ur ögonen. Han undrar varför han sovit oroligt. Han tänker att hon är på toaletten. Han lyssnar, söker identifierbara ljud från köket. Det är bara det att han inte hör någonting.

Hans ögon vänjer sig långsamt i mörkret.

Hon ligger på golvet ihopkrupen i fosterställning, som ett barn. Hon ligger i hörnet där väggarna möts. Hon har på sig nattlinnet med bleka blommönster.

Ömhet dunkar i hans hjärta när han går fram till henne. Han tänker att hon är vacker. Han vill försiktigt kyssa hennes panna. Han är rädd.

Han bär henne mot sängen, och hon öppnar aldrig ögonen. Han lägger henne på rygg så försiktigt han kan.  Hon förefaller sova vidare som en viljelös docka.

Hennes ögonlock fladdrar.

Hon letar trygghetsfaktorer, söker omgivningarna. Underläppen darrar. Överkroppen är slapp och nedsjunken i sängmadrassen.

”Julia...”

Skuggor ramar in hennes ansikte och får det att se spöklikt ut.

”Varför sov du där på golvet?”

Hon suckar när han tar hennes kraftlösa händer. Han tycker sig se ett oändligt mörker därinne i hennes utbrunna ljus till ögon.

”Kan du prata”, nästan viskar han.

Hon mumlar någonting och suckar på nytt. Han kysser lätt hennes axel. Hon blundar, vänder ansiktet bort från honom.

Han följer kroppslinjerna, känner hudens knottror med fingertopparna. Som i mjuk ultrarapid rör han höfterna, känner febervärmen från hennes hud. Han vill säga någonting men halsen känns tjock och torr.

Lampans sken över hennes runda kinder. Hon ligger med benen isär och armarna mot den andra sidan av sängen, lockande och reserverad på samma gång.  Han vill fånga skönheten, erbjuda tryggheten. Han slickar hennes nyckelben. Han smakar hennes hals.

”Du...”

”Ja”, säger han, slickar hennes halsgrop.

”Du kan väl få mig att glömma allting för en stund...”

Han lägger sitt ena ben över hennes, en helande värme för dem båda. Hennes fot slingrar sig runt hans tår.

”Jag vill inbilla mig att jag bär på dom hemligheter du som man vill upptäcka.”

Han andas tungt i hennes öra. Hon vrider sig, sträcker på sig som en tjusande orm. Hon ryser, suckar.

Hon pressar sig mot hans kroppsliga styrka.

Han vill ge henne allt. Hon viskar att hon tillhör honom. Han säger att han älskar henne i den här hemska världen.

Han borrar sig in, långsamt. En dubbel känsla av lust och tvekan blir till nervös hetta. Hon sluter sig om honom. Han lyfter henne till sig. Som en tung melodi är dem en och samma av flytande drömmar.

Hon andas rytmiskt, hypnotiskt. Hans andetag är fulla av vibration och syre. Hon kramar hans armar. Hon följer hans stötar. Hon omsluter hans vader med sina ben.

Äntligen är hon i tryggheten med honom.

Äntligen känner hon sig levande igen.

Hon står emot impulsen att gråta genom att bita i täcket.

”Är det här att älska någon”, frågar hon.
”Jag vet inte om jag vet vad älska är, men jag vet att när jag är med dig, då är jag lycklig.

Han kysser hennes ögonlock, smakar saltet från dropparna av tårar. Handen smeker nacken av gåshud.

Som en fjäril säger hon: ”Du är så försiktig med mig.”

Han omsluter hennes läppar, smakar den släta saliven, kanske päron, kanske persika. Hennes tunga är som polerat ormskinn.

Han slickar ivrigt ådran på halsen, letar sig till hålan mellan hennes nyckelben, drar henne till sig om och om igen. Hon trycker sig mot honom trots att hon egentligen inte vågar.

Hennes ljumskar mot insidan av hans lår.

Hennes andedräkt i hans öra.

Längtan och tacksamhet. Behov och möte. Skrymslen och hud. Skinkornas utsidor. Varm energi strömmar i virvlande bågar. Hans armleder och händer. Hennes fingrar river hans axlar.

Han smeker bort nya tårar i hennes ögongipa. Han är själv nära att gråta.

Höstens blad singlar från stormens träd

och vi ser andra färger uppstå ur sommargrönskans död.

Vi står otåligt och trampar mellan det gamla och nya.

En glöd från förnyelsens kraft önskar träffa oss djupt,

skaka vår värld.

Vintersnöns sena knastrande lykta

driver oss mot vårens sköna blomning.

Och ännu en gång

vill vi tro på förbättringens marker i vår skog.

(c) jag