math

"Hon vänder sig om, ser på mig, hennes sorgsna mun ler varmt och länge. Jag vill stanna där för alltid. Jag vill se hennes fingrar runt värmeljuset.

 

Varför partner, familj, barn, har sådan betydelse som bekräftelse vet bara skapelsens krona.

 

Är det inte mer än så här?

Vilken är meningen om ingenting har betydelse?

Vad kan man göra annat än att lura sig själv och människorna?

 

Hon sitter på golvet och ser på mig med blickar av längtan och förundran. Jag tolkar hennes uppenbarelse som mjuk nakenhet när jag ser henne som kvinna.

I den ena stunden sitter vi med varsin telefon i vårt öra, talar om vad vi ätit till middag, om våra drömmar, om våra rädslor för det som varit. I nästa stund är hon hos mig, som genom ett trolleritrick sover hon varm och magisk i min famn när jag slumrar om pengar.

 

Är allting bara ondskefulla bevis?

 

Förvirra en kvinna mitt i känslostormen och hon inbillar sig garanterat att hon älskar dig. Men snälla, låt det vara mer än så. Låt det finnas ett djup inom oss alla, inför oss själva, i våra klarvakna skärvor av drömmen.

 

När vi ses utanför dörrarna in till tågsstationen öppnas en värld av flämtande skuggor i framtiden. Höstens kvällning omkring oss. Hennes tystlåtna, runda mun.

Promenad i natten, under stjärnornas enorma storhet. Hotellets höjd. Rummets trånga rymd.

Hon drar ihop våra sängar, erbjuder sin varma hand och en hisnande värld. Sömn intill en modersmjölkstrygg kropp med hennes fingrar mot min hud.

 

Skapa någonting som gör henne stolt. Bygg en timmerstuga, lägg om rören till huset, måla en vägg eller skriv en roman. Utmärk henne, få henne känna att hon förtjänar storheten av att vara kvinna. Var en bra man, var en bra far, var en kraft att luta sig mot när det blåser hårt omkring oss.

Ett gemensamt beslut, en gemensam dröm och väg. Ett tillvägagångssätt att hantera den här världen.

 

Mannens urbehov av att vara till nytta, av att i romantikens namn forma ett gemensamt projekt - är detta satt ur spel? Mycket farligt. Inte konstigt att relationer går i kras.

 

Kan inte hitta mitt huvud som rullar längs motorvägen vid Sundsvall någonstans.

Det drunknar i regnet, kvävs under snö, lyssnar till åskknallar, bilmotorernas brusande jakt.

 

Hur kan vi existera och leva om ingenting har någon mening?

Hur kan vi födas för att dö om allting är en illusion?

 

Hennes fantastiska ögon kisar i solljuset när vi äter frukost. Hon ler milt och överseende åt mina försök att vara en lugn och stark man. Hennes oerhörda mjukhet. Godhetens ofrånkomliga blänk i hennes ögonkanter. Strålkastarljuset, där och då, glödde oss varma och nerviga.

Framtidens självklara klanger dog ut med tidens fiende.

 

Att mista djupaste kärlek är inte bara som att känna sanden rinna mellan sina fingrar. Det är ett första steg mot klarvakenheten över den ofrånkomliga döden.

Vi vet att ingenting är evigt. Vi vet att ingenting kan skyddas av kärlekens stolta, pulserande, ljuva ljus.

 

Det är ett trauma som kan studeras vid tillfällen då man mår riktigt gott en stund, då man snuddar vid sin egen frihet men ändå bara är, utan att man gör någonting speciellt.

Där, då - avslöjas en svagt molande smärta, svår att kroppsligen placera men alltför lätt att förnimma.

Det är en ständigt pågående smärta någonstans mellan yttre ytan av kroppen och det inre. Som något flytande.

 

Hur kan vi känna så?" 

 

 

(c) jag