math

Ringsignaler skräller och irriterar, uppbrott från skrivarprocessens vindlande banor. Det fortsätter envist att ringa och han lyfter luren till slut.

”Ja, hallå?”

”Hallå, hej! Det är Maria! Hur är det?”

Hans hjärna söker på namnet, söker kopplingar till honom själv.

”Maria, vem Maria?”

”Du ringde ju för en vecka sen, taxikvinnan, varmblodet, vi är ju kollegor, haha!”

Han minns hur han omtöcknad, olycklig och rädd, tog fram sin mobiltelefon, såg numret, ringde upp. Hon blev glad av att han ringde. Hon berättade att hon separerat från Henrik, att det gått lättare än hon trott innan, att Henrik ringde flera gånger per dag och bad henne ta honom tillbaka, men ibland mer på det klara över situationen, att de gått skilda vägar av en anledning, att hans rädsla för ensamheten var starkare än kärleken. ”Han sa han kommer aldrig glömma mig.” Han slipper oron för Julia, ensamheten i mörkret, i vart fall för en stund. Hon har en behaglig röst och varma andetag, s:en läspas fram på ett mjukt ogenerat vis, allt tydligare genom samtalets lugna närhet. Pratstunden blev intim när han uppgav att han inte mådde bra, att hans sambo blivit sjuk. För att undslippa fler frågor sade han att han gärna ses över en fika utanför arbetstid, att en ny vänskap känns rätt.

Hon är en positiv, energisk personlighet, omtänksam, generös med egna tankar och känslomässiga delgivanden, inte alltid endast kring sig själv, på samma gång tillbakahållet lekfull och oskuldsfull, reflekterande och genuint vänlig.

”Hej, är det du som ringer.”

”Mår du inte bra?”

”Nej, inte direkt. Du ringer tyvärr helt fel dag.”

”Okej, ajdå, det har vi alla – svåra dagar, svåra liv.” Hon fnissar avväpnande.

”Jag menar vad jag säger. Jag har börjat skriva och det går ganska bra. Men ibland blir jag så trött. ”

”Och idag känner du både din och hennes tyngd på dina axlar.”

”Ja.”

”Jag känner igen det där. Ibland vill jag strypa alla jag ser.” Hon skrattar. ”Hur är det? Hur går det?”

”Hon är inlagd, typ omhändertagen. Hon är inlagd på psyk, hon har varit på psykavdelning i en månad. Jag börjar precis lära mig att stå ut med ensamheten, och kanske förstå vad sann ensamhet verkligen innebär.”

”Ojdå… det var tråkigt att höra, verkligen.”

”Jag vet inte vart det här är på väg, men värst av allt är att jag inte vet vad jag vill, vem jag är, jag vet ingenting egentligen.”

”Existentiell kris?”

”På ett sätt är det här bra, för vem vet jag inte, men det kan vara så att det här är en sorts rening, låter väl konstigt kanske, men ja, jag tror det är så. Det gör förbannat ont, men jag är fortfarande inte säker på om jag känner mest smärta över att hon är där eller att hon är sjuk.”

”Menar du att hon inte är hos dig just nu?”

”Nej jag tror inte det är vad jag menar. Snarare att jag kanske kan leva med hennes sjukdom, hennes sidor – jag har ju olika delar av mig själv också, där en del är som mörka motsatsspeglar av mig själv – men jag vet inte om jag kan leva med om hon överlämnar sig själv till vården, till andra utomstående människor. Vad kan dom erbjuda henne? Medicin. Det är allt. Terapin tror jag inte hjälper Julia, om man med hjälpa menar förändra, jag tror mer på att möta faran i verkliga situationer. Maria - jag känner henne på djupet. Något med kärleken gör henne sjuk, hon blir som förbytt, något overkligt. Och jag älskar henne. Ibland vet jag att jag gråter på grund av kärlek, och inte självömkan, jag vill hämta hem henne, ta henne därifrån. En hel miljö av resignation är vad det är. Jag vill få henne hit, rå om henne utan krav, ge henne det jag kan, om hon vill ha det. Ja, jag vill få henne därifrån så fort som möjligt. Men jag är maktlös. På ett sätt tror jag hon också är det, det är upp till läkare och psykologer nu, som inte känner henne, som inte levt nära henne, som bedömer henne utifrån verkligheten där på avdelningen.”

”Oj, jag tror jag förstår vad du menar. Men gud vad jobbigt!” Han gnider fingret mot tinningen. Han funderar på att sätta på en laddning kaffe. ”Vad ska du göra då, du kan ju bara vänta.”

”Precis. Vänta och hoppas på det bästa.”

Han ser sig omkring. Fantasivärldarna har lämnat honom för det handfasta tillståndet. En oklar men böljande ensamhet genom fysisk och ljudlös isolation. Det utmanar, gäckar bräckligt. Det gör ont.

”Relationer... är dom möjliga egentligen?”

”Jag tror det. Jag måste tro det. Jag och Julia har valt det här. Ska man ge upp då?”

”Riktigt djup närhet är svår i längden.”

”Det är kanske så att vi med tiden tar fram våra andra sidor, som skuggar och spelar, möter varandras avigsidor, varandras mörker. Det blir kanske något värre än krig mot en fiende.”

”Du har ju väldig koll på läget, överblick liksom.”

”Det här kommer nu, det är första gången jag formulerar allting inför mig själv, det var nog bra att du ringde, det kommer upp till ytan för att du ringde. Rösten från en yttre människa. En varm människa.”

Hon ler när hon säger: ”Ibland vet man inte varför, men man gör det rätta för stunden.”

Han säger ”Ja.”

”Vill du fika nån dag, frisk luft, andra människor och intryck? Du sitter för mycket för dig själv, Johannes. Inte bra, ensam med tankar och känslor.”

”Inte idag, men du har rätt. Det ska vi göra. Snart.”

”Ja. Det gör vi.”

Och hon pratar om jobbet, träder lättsamt in i pratet om ny utrustning i taxibilarna, införstått klagande på vissa kunder, ställningstagandet för deras gemensamma arbete som taxichaufför.

Avslutningsfraser och sedan klykans tystnad.

Genom fönsterrutorna kan han nästan känna kall och rå blåst, ett sista motstånd från karg, obeveklig vinter, en sakral befrielse när ensamheten ökar i oro. Men han behöver det här, och under dagen har han lagt märke till känningar av nyvaknad vår i luften. Sommaren närmar sig som osynlig ånga. Dagarna går in i varandra, även timmarna framför datorskärmen och promenaderna under skiftande tidpunkter på dygnen. En genomgång av nuläget understryker hur mycket han längtar efter Julia men också hur han behöver social samvaro i samma rum som andra. Att se människor svepa förbi som taxikunder är inte att sitta och diskutera vad som helst över en kopp kaffe med cigarett.

Han drar på sig jeans, en tjock halsduk över skjortan, han drar på sig skinnhandskar och mössa. Rustik verklighet genom träd och buskar, hus på sin rätta plats, obekanta människor följer sociala och samhälleliga koder av godmodig tystnad och rätta promenadvägar. Ett par livliga ungar spelar fotboll på en grusplan; någon en brasiliansk världsstjärna, någon spelar för Djurgården i Allsvenskan. Och den där Maria är verkligen trevlig, en kvinna som respekterar andras känslor och kräver detsamma tillbaka. Han går längs en asfalterad väg bredvid planterade tallar, cigarettasken kvar i fickan, omgivningens ljudvågor uppluckrar inre frost. Vad är rätt och fel? Vem/vad sätter gränserna förutom vi själva? Skulle det vara orättvist mot Julia att inleda en djupare kontakt med Maria?

Nu i denna stund vill han känna Julias hand, titta sig mätt på henne, avnjuta hennes utdragna hummanden och slätande betoningar, som att hon stannat till vid en fundering, och ljuden när hon sträcker på sig i sömnen - ljuvliga och sövande i sitt kluriga konstaterande. Saknaden, den ständigt närvarande bedövningen av utkarvad bröstkorg. Lustigt hur man kan vänja sig vid tillstånd och smärta, tänker han när en ung kvinna passerar på en cykel. Han kan inte blunda för värmen i Marias närhet. Vi bär alla på små och stora hemligheter, tänker han. Till sist handlar allting om hur vi väljer att hantera dem, vilka värden vi värdesätter, hur vi ser på öppenhetens nakenhet. Världen är full av egoistiska dårar och kortsiktiga fån som aldrig känner värmens innersta väsen; en själslig känslodans, mer lustfyllt ju mer vi närmar oss sanna drömmar och förhoppningar. En världsligt medveten självklarhet som bidrar till en påtaglig kollektiv skuldkänsla; drömmen om livslång trygghet, älgskog och vänskap med en och samma livspartner, kärlekens essens mellan två människor. Är det naturens drifter eller något skapat av människans påfund för samhällelig sammanhållning och ordning? Solens ljus beslöjas av kvällningens skimmer och på diskbänken där hemma står ingredienser till köttfärslimpan han skall tillaga.

Rostig rustning runt raglande självinsikt,

drömmen om väl och ve

se

med skarpögats skimrande kanter

Rasslande virvelvind svider fram tom tystnad

Ekande, bevekande

jakt efter strömlinjeformad tro.

Strandens varma sand finns kvar,

lystrande grus, vår tid

tidens saknad, närdjupets brist

Groende klängverk, naturpark, blombud utan adress

Samförståendets samvaro av syrsor på bryggan

skuggor pirrar trädgrenar på natten

Älskade dröm, skiner klar av knivstick i själen

Rundvandrad saga talar till ögat slocknar.

(c) jag