math

Filmen startar. Välkänt filmbolag. Känd skådespelare i förlorarrollen, han som kämpar sig fram från samhällets skuggsida och segrar till sist, på ett markerat sätt, levande i just sin tydlighet att leva. De delar en flaska rött och tre valnötsskålar fyllda med olika snacks står på vardagsrumsbordet. Detta är att leva relationens sprakande sammanslagning, tänker han och känner sig elektriskt kärleksfull när han smekande avnjuter hennes kinder, hennes gnistrande ögon och nöttorra läppar. Hon avger ljuva leenden och hennes små fingrar vibrerar av närhetshetta.

Filmen har en scen då förloraren charmat en osäker kvinna till en träff där de två åker skridskor i en tom ishall efter stängningsdags, och Johannes märker hur Julia påverkas för hon börjar tala; enstaka ord, meningar och fraser om när hon var liten och åkte skridskor med mamma tidiga morgnar, hur hon och hennes pappa åkte långfärdsskidor med chokladtermos och korvmackor i påsar. Han går ned till källaren och letar i halvljuset bland slitna flyttkartonger. Hon sitter ihopkrupen i soffhörnet med benen uppdragna och smärtan över att se hennes vackra uppenbarelse bränner och sticker och han håller upp två par skridskor.

Hon ler med sprittande skrattrynkor när han säger att de skall ha ett vinteräventyr. De släpper inte taget om varandra där de mitt i natten pulsar ner till sjön under den vackra bron från sommaren.

Nattens skilda ljuspunkter av utspridda gaslampor över staden och isens blänka. De känner sig fria där de åker med skrapande isskär över den tjockfrusna och spegelblanka isytan. Fria som människan. Fria som barn. Omkring dem råder tystnadens palats. Hon är lycklig och finner snabbt känslan i åkning och mjuka girar, han känner inledande obehag av för trånga skridskor, men snart seglar de fram tillsammans, vissa sträckor hand i hand, magi, avkopplande ljud av skridskorörens grepp och skär, stålblå yta, frisk vind mot kinderna, hon skrattar, han ler av hennes nyfunna glädje, minuter blir till en timme, en timme blir en evighet, skridskoskenornas mjuka glidningar, de åker tillsammans, hon åker före, vänder sig i farten mot honom och skrattar och han vill ta henne och allting i sin famn och skrika att han älskar henne, och där borta är träbron, mitt i vintern nu, kristalliserade snöhögar längs broräcket och isfrusen gångbana, och bilden är magiskt välgörande och läpparna känns blåfrusna och han riktar ficklampan mot isprinsessan som fnittrar förtjust och hon försöker sig på en piruett och lyckas utan att falla, och han tänker inte försöka, säger han, och de båda skrattar med kylans grepp om deras fingrar under tjocka vantar och handskar med fodring. De passerar en fastfrusen roddbåt med årorna trötta över främre stuvfacket. Ensam och romantisk är roddbåten stilla i tiden och han slås av att han borde haft kameran med sig, fotat det här, fotat henne, fotat hela långa natten.