math

Att idag påpeka hur tillgivenheten är avgörande för kärlek är fruktlöst i större sammanhang. Vi talar hellre om självständighet, om frigörelse, om egna val; uttryck som sårar vår själ, dvs totalen av det som är vi, som människor, som kännande och intellektuella varelser.
Jag försöker, på mitt sätt, att bidra, eller rättare sagt, motverka denna hemska förvirring. Det är en oerhörd sorg och smärta att jag inte når fram.

 

Vi vill tro på det sanna men lever efter det falska. Vår tids lögndyrkan är svår att motstå, både för egen del och i relation till andra och världen i stort.

I mångt och mycket är vi slavliknande varelser, marscherar i grupp i jakt efter ständig tillfällig bekräftelse och trycklättnad.

 

Godheten är ofta ytlig, eftersom när den bemöts helt och fullt uppstår nästan alltid en stark rädsla. Man backar, ändrar sig, förvandlas. Det goda framstår som ett socialt spel, även när det är välmenat och genuint.

Men som vi lever, som vi varje dag sprider felaktigheter om oss själva, om våra svårigheter och problem, och samtidigt riskerar komma allt längre ifrån vår innerliga kärna, är det symptom på vår förvirrade tid.

 

Kanske finns en urgammal universell kunskap om vad älska är, vad dess följder borde vara, men oftast blir; att allt sammantaget gör oss oförmögna att älska sexuellt. Det är som den ensamma människans oönskade kommentar till vår sexfixerade, familjeupplösta och kärleksbristande tid.

 

Friden att leka med vår kommunikation, beröra och syndfullt smaka vår mystik, är en konstart över livet, en kunskap och känsla få vågar besitta. Det är istället en burlesk smaklöshet som härskar, och märkligt nog tilltalar det många.

 

Sexualiteten är för människan en unik möjlighet att verkligen komma nära och djupt in. Eller skapa strid och död. Som en strid över vilka vi är och vilka vi vill vara.

 

(c) Mattias Hellqvist