Vet ej.

Att just jag skulle bli så stressad att jag inte kan sova när regndropparna faller på fönsterblecket är märkligt att tänka på. En gång var jag så "fri", så rörlig, så impulsiv och lekfull. Allt var möjligt och allt skulle bli som jag ville. Hur blev det? Ganska så tvärtom.

Onda krafter försöker styra. Våra tankar, känslor, göromål, drömmar, rädslor. Jag tror det alltid varit så. Men det kan vara så att vi befinner oss i en "brytningstid" just nu, mellan två samhällsmodeller, två världar om man så vill, som sinsemellan inte skiljer sig åt så mycket vid en snabb anblick, men där den nya är ännu mer inriktad på att förhindra vår egen frihet, och även har tillgång till betydligt mer finessrika och sofistikerade metoder.
Sådant känns för alla kännande människor. För oss som åtminstone försöker leva.

Sådant kan inte jag hantera. Jag behövde vara fri. Jag måste vara fri. Även om jag inte kan längre.

Jag har lite kvar. Men mest inombords. Eller nästan enbart inombords. Här, inne.
På utsidan, inför medmänniskorna, inför främlingarna, inför vännerna, i det sociala samspelet när jag känner för det - så är jag torr, knastrig, uttråkad och så jävla besviken. På alla galningar som springer runt och ljuger för att förstöra det enda som gör livet värt att leva. Vad driver dessa människor, egentligen? Jag tror på en kombination av mycket svagt känsloliv, massor av skräck, en del revanschbegär, en mission säkert också. Väldigt många människor kan drivas länge av destruktiva krafter. Men då tänker man efter. Här är det inte så. Man undviker varje form av eftertanke. Därför saknar vi sådant på teven. Det finns visserligen mysprogram, vars innehåll är sådant att skrapar man på ytan med knivbesticket så flyger flagorna av den billiga färgen och därunder är träet genomruttet.

Jag tror rätt form av galenskap krävs för den här världen. Utan det så blir man slaven till maskineriet, det inrutade, det som mördar vår själ. Nej tack. Jag kunde inte infoga mig till systemet på det sättet som det är tänkt. Jag tänker inte be om ursäkt med tanke på det oerhörda pris jag fått betala. Det är inte bara så att man ställer sig utanför och så når man friheten. Långt därifrån. Eller inte alls så snarare. Frihet uppstår när man bara "är".

Varför skrämmer man andra människor? Vad orsakar rädslan som jag inte styr över? Samma där. Onda krafter...

Vi lever i ett samhälle där känslor saknar betydelse.
Tänk på det. Läs meningen igen:
Vi lever i ett samhälle där känslor saknar betydelse.

Visst låter det otäckt? Eller rentav sinnessjukt.
I den stora striden mellan religionen och vetenskapen besegrade man gemensamt den stora skräcken - mindervärdeskomplexet gentemot känslans frihet och frid. Det var viktigast. Där finns sanningen om vårt vackra samhälle, vår fina värld.
Jag skrattar ibland åt vetenskapsmannen som med sina förutbestämda parametrar försöker skapa modeller för att bevisa sin tes. Jag skrattar däremot inte åt prästen som predikar sin tro om en allsmäktig kraft, för prästen erbjuder tröst.

Det är vad all konst egentligen handlar om. Tröst. Och för att det skall bli starkt borde däri också ingå sanning. Om man med sanning menar att tala till oss genom den verkliga världen, genom känslan som är så stark att vi inte är vana att hantera den. Men det är skönt. För vi lever för en stund.

Tiden går. Och jag kommer fan ingenstans. Den kära lekens ofattbara kraft och paradox. Leken blev till harmoni och läkeprocess och början på något fantastiskt, hisnande, overkligt, ogreppbart. Samvarons frid förvandlades till intellektets lilla förvirrade kamp i mörkret efter fel att leta upp, med sitt svärd och sin rustning ser han sig omkring, söker sin fiende, ser en vass ljusstråle slå igenom uppe i fönstertaket som är närmast igenbommat av fuktiga träplankor.
Han besegrade oss med sitt ynkliga feglir. Han tog tid på sig. Men gav också lärdomar.
Som vi egentligen har från första början. Är det själen, det? Är det ett bevis på flera liv? Jag tror inte det. Jag tror på energier. Kanske energier kan minnas? Har förmågan att alstra någonting, en puppa som blir till en färggrann fjäril vilsen i vår galna värld men redo att börja om igen.
 
(c) Mattias Hellqvist

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0