Uppväxt-nostalgi
Fastnade en kväll i gamla fotografier, filmer och kartor över där jag växte upp. WOW… Har inte var där sedan åtminstone -88 så det väckte ju en del gamla minnen minst sagt.
Mitt gamla lekis... Min första skola verkar inte finnas kvar? Där man med stora ögon skulle lyda fröknarna. Det gjorde man förträffligt, haha. ;-)
På den tiden fanns en värme där i Norsborg och Hallunda och platsen är faktiskt mycket bättre än sitt rykte.
Det fanns en fantastisk natur, minns somrarna i tonåren när man tog moppen ut till Hallunda brygga, jag och polaren och några tjejer… Då var man lycklig!
Det känns märkligt att minna alla omgivningar, gator, att minnas allting så exakt. Jag påmindes även om en dröm jag haft; i drömmen var allting i omgivningarna återgivet på exakt rätt sätt. Som ett levande fotografi.
Husen och gräsmattorna, gatorna, det är som en svunnen sagotid. Lekfullheten, vad påhittig man var. Allt var så ljust.
Jag fick en födelsedagspresent i form av DVD:n över barnprogrammet Kapten Zoom som spelades in där under 70-talet. Jag såg delar av den sen tillsammans med mina föräldrar. Jag såg att dem tyckte det var roligt men också blev lite ledsna, konstigt vore det väl annars. Minnen kan vara smärtsamma.
Jag kan tänka mig att för dem som aldrig satt sin fot där, som aldrig bott där, för dem ser det ut som en grå förort. Men för mig var det ljuva drömmar, och nu en saknad efter det som var och det som kunde ha blivit.
Jag och min vän har pratat om det där. Att man borde åka dit ut tillsammans någon dag, och helt sonika ringa på där man bodde som liten unge. Säga att man är på resa i tiden. Folk blir glada och rörda av sånt. Inte minst skall man ta med sig kamera och fotografera platser och ställen där man lekte som barn, platser som för alltid finns djupt inom en.
Här nedan finns några fotografier från lite av omgivningarna. Det gör faktiskt ont i mitt hjärta.
