Skrivet 28 februari

Vilken är fjärilens sanna väsen?
Är den en symbol över förgängligheten? Är förgänglighet ett träffande ord för dagarnas åtskillnad av tillstånd, infall, nycker och spel? För kärleken?
Ett ramverk saknas av förklarliga skäl. Sann lärdom bär kanske alla. Är det inte så att man vet alldeles från början?
Blötläggande snöpuder i natt. Märgkallt väder. Rum av drömmar. Är det så jag vill ha det? Kan man skilja på dem, eller kommer förgängligheten in där också?

Är det bra att tvunget vänta, hoppas och längta efter någonting man inte kan styra över – varken inför sig själv eller sitt passionerade hjärta? Man döljer det så gott det går, djupt och långt in som en överlevnad, men det finns där i kanterna av känslosvallen över film, musik, samtalen, att leva.
För övrigt mojnade virvelvinden och bortom sandstormarna fanns bara obrukbar jord. En gång såg man på natten hur sandkornen bestod av självlysande kristaller.
Att kasta bort någonting som helar ens tillvaro, ens tankar och hela själ, är ju på sätt och vis omöjligt att förstå. Samtidigt kan man aldrig vara någon annan än sig själv, man är inlåst i sin kroppsliga värld även de gånger man vill vara någon annan för ny kunskap och insikt. Livet är drömmar. Livet är smärta. Livet är lekfull glädje, avsmakande njutning och märklig ensamhet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0