math

Det talas om tidsbrist i dag. Vilket är naturligt i vår genomreglerade konsumtionsvärld. Men den sanna bristen bär vi på själva. För vi har glömt bort att ju mer kontakt vi har med våra känslor, desto mer upplever vi av allting. Därigenom lyckas vi dra ut på tiden för oss själva. Det är en så uppenbar sanning att det smärtar att skriva den.

 

TID vill väl säga oss att vara här och nu men i allt detta blir det till något som pressar och stressar oss, gör oss illa. Vi vill ge upp om vi saktar in på takten. För då kläs illusionerna av alldeles nakna och vi alla ser och vet. Det är förstås en outhärdlig situation för alla de som bortom rättrådigheten söker moralen och den verkliga sanningen. Därmed upprätthålls också denna värld av fasader och ytor, av sociala samspel och styrkedemonstrationer.

 

Finns tanken på frid och sann glädje i andra sammanhang än då vi har viss "överblick" över situationen som sådan?

Är tanken på det "goda samhället" något bortom den politiska bilden?

 

Vi tror - och kanske vi gör det också - att vi vet så mycket hela tiden, men vill glömma bort hur lite av våra mänskliga förmågor vi använder oss av i vardagen i stort, i rent sociala sammanhang med dem vi anser oss stå nära.

 

Vi lever i ett sorts ekorrhjul där rädslan för djup beröring blir till något normalt och närmast mänskligt. Med andra ord lever vi på fel sätt vad gäller mer intuitiva och spritituella värden.

Är det då egentligen konstigt att vi alltmer formar ett samhällelligt samtal av självtillräcklighet?