math

Hon står i dörröppningen med morgonrocken på glänt och vinkar adjö när han hänger kameraväskan tillrätta över axeln. Han har kom-ihåg-lappen över vad som skall handlas, ett tillstånd av beströdd godhet ger energi, och hon tycker det lyser om honom när han stänger ytterdörren.

Stjärnor på himlen

avslöjar varför

vi finns

Inuti möjlighetens glöd i våra hjärtan

vilar sanningens minnen

Våra sinnen vandrar

mellan verklighet och dröm

En öm vind blåser i ditt öra

Framtidens föreställning är här

Ta min hand och följ med;

jag rymmer från världen med dig

Gråt dina tårar

Viska dina ord

Låt oss mötas på denna jord

Ute är det glittrande sagoland av vallar vita och fridens harmoni när  han fingrar på kameraväskan. En saltad gångväg parallellt med stora bilvägen blir till ett möte med en ung kvinna invirad i enorm halsduk och pälsmössan med öronlappar avslöjar inramade, frusna läppar, ett par nötbruna ögon. Hon förefaller gå omkring planlöst som människor kan göra ibland, och när han frågar uppger hon att hela dagen varit en väntan på den begynnande kvällen, för det är en perfekt dag för en lång promenad och han håller med henne och pratar om hur fint det är just där dem befinner sig. Hon ler och frågar om han är härifrån, han frågar vad hon menar och hon erkänner att hon reagerat på hans sätt att fylla ut meningarna med elegant instuckna svordomar. Han skrattar när han avslöjar hur han gillar att kombinera vackra och kraftfulla ord. Han får tillåtelse att fotografera hennes ögon som ler och munnens snipiga form och kant. De trampar in på resor och hon är invandrad från Peru och han påpekar hennes felfria svenska och hon svarar att det inte är så konstigt egentligen, föräldrar med språk i blodet, bägge har varit lärare även om hennes far arbetar som diplomat nu. Han avslöjar att han rest alldeles för lite men vill till Afrika och sydeuropa och inte minst Sydamerika och varför inte Peru. Hon säger att han borde göra det även om det är fattigt men Perus folk är känsliga och generösa och kända för att skratta mycket och han ler stort och tänker på Julia där hemma och det börjar alltmer mörkna ute, så han säger jag måste till affären för att handla mat och hon säger hoppas jag få se fotografierna någon gång och han lovar sända dem till hennes e-mailadress.

Bland matbutikens hyllor känner han av mötets energigivande kraft. Möten människor emellan kan ibland få oss återupptäcka godheten och det underbara inom oss alla.

Han bär matkassen i sin högra hand med kameraväskans rem vilande på vänster axel, pulsande fram i kalla jeans. Gatlyktorna brinner som kvällsljus, ett motstånd mot kvällens mörker. Han tänker på Julia ensam i världar av hotande tillstånd, oskarpa faror. Vräkande snö förblindar all längre sikt och ljuskällorna är alltför suddiga.  Han genar över gatan som en mänsklig snöplog i kampen mot drivorna och flingorna virvlar av vindarna, piskar hans ansikte.