math

En allvarlig fråga att ställa sig idag är om det rådande politiska samhället bidrar till en bristfällig respekt för konstens värde. En alltför stor del av dagens litteratur är nämligen fråga om politiska bilder, med poängen att sprida det goda med vår nutida samhällsutveckling utifrån förenklade verklighetsmodeller där allting är svart och vitt. Det torde ses som ett allvarligt fattigdomstecken.

Litteratur med konstnärligt värde ifrågasätter och presenterar mänskliga tankar och beteenden, även i samhällelig och politisk kontext. Vilket dock inte är detsamma som att enbart framhärda förhärskande politiska lösningar eller påvisa suveräniteten med den nutida samhällsutvecklingen (vilket kan uppfattas som politisk propaganda). Snarare torde målet vara att beröra mänsklighet på djupet och framvisa sant mänskligt beteende.

 

Det är mycket glädjande att så många människor idag vill skriva och verka som författare. Men det är oroväckande att så få verk till synes ifrågasätter det minsta av vår nutid på djupet. Det blir därför inte sällan frågan om förenklade verkligheter förutan konstnärligt värde. Vi vet ju att människor omfattas av väldigt många lager av problem och möjligheter, och därutöver många skiftande känslor och tankar, både inför andra människor och i sin ensamhet. Detta framvisas alltför lite idag eftersom litteraturen i många fall är alltför influerat av det rådande trånga politiska verklighetsperspektivet och därmed blir det fråga om en låg konstnärlig kvalité.

En politisk idé såsom t ex feminismen som därtill vunnit oerhörd mark, påverkar självfallet människor som älskar att läsa och skriva. Idag finns enskilda bokförlag som inriktar sig på feministisk litteratur. Men var finns motpolen som behövs i varje dynamiskt och vettigt samhälle? Och som historiskt alltid skapats av konstnärer och fritänkare? Så länge ingen motkraft finns riskerar vi skapa något liknande 'diktatur' kring denna exklusiva världsbild. Mänskligheten har därför ett allt starkare behov av kompletterande kulturella verklighetsperspektiv. Detta gäller inte minst inom skönlitteraturen där möjligheterna och därmed friheten vanligtvis skall vara omfattande.

 

(c) Mattias Hellqvist

Att just jag skulle bli så stressad att jag inte kan sova när regndropparna faller på fönsterblecket är märkligt att tänka på. En gång var jag så "fri", så rörlig, så impulsiv och lekfull. Allt var möjligt och allt skulle bli som jag ville. Hur blev det? Ganska så tvärtom.

Onda krafter försöker styra. Våra tankar, känslor, göromål, drömmar, rädslor. Jag tror det alltid varit så. Men det kan vara så att vi befinner oss i en "brytningstid" just nu, mellan två samhällsmodeller, två världar om man så vill, som sinsemellan inte skiljer sig åt så mycket vid en snabb anblick, men där den nya är ännu mer inriktad på att förhindra vår egen frihet, och även har tillgång till betydligt mer finessrika och sofistikerade metoder.
Sådant känns för alla kännande människor. För oss som åtminstone försöker leva.

Sådant kan inte jag hantera. Jag behövde vara fri. Jag måste vara fri. Även om jag inte kan längre.

Jag har lite kvar. Men mest inombords. Eller nästan enbart inombords. Här, inne.
På utsidan, inför medmänniskorna, inför främlingarna, inför vännerna, i det sociala samspelet när jag känner för det - så är jag torr, knastrig, uttråkad och så jävla besviken. På alla galningar som springer runt och ljuger för att förstöra det enda som gör livet värt att leva. Vad driver dessa människor, egentligen? Jag tror på en kombination av mycket svagt känsloliv, massor av skräck, en del revanschbegär, en mission säkert också. Väldigt många människor kan drivas länge av destruktiva krafter. Men då tänker man efter. Här är det inte så. Man undviker varje form av eftertanke. Därför saknar vi sådant på teven. Det finns visserligen mysprogram, vars innehåll är sådant att skrapar man på ytan med knivbesticket så flyger flagorna av den billiga färgen och därunder är träet genomruttet.

Jag tror rätt form av galenskap krävs för den här världen. Utan det så blir man slaven till maskineriet, det inrutade, det som mördar vår själ. Nej tack. Jag kunde inte infoga mig till systemet på det sättet som det är tänkt. Jag tänker inte be om ursäkt med tanke på det oerhörda pris jag fått betala. Det är inte bara så att man ställer sig utanför och så når man friheten. Långt därifrån. Eller inte alls så snarare. Frihet uppstår när man bara "är".

Varför skrämmer man andra människor? Vad orsakar rädslan som jag inte styr över? Samma där. Onda krafter...

Vi lever i ett samhälle där känslor saknar betydelse.
Tänk på det. Läs meningen igen:
Vi lever i ett samhälle där känslor saknar betydelse.

Visst låter det otäckt? Eller rentav sinnessjukt.

I den stora striden mellan religionen och vetenskapen besegrade man gemensamt den stora skräcken - mindervärdeskomplexet gentemot känslans frihet och frid. Det var viktigast. Där finns sanningen om vårt vackra samhälle, vår fina värld.
Jag skrattar ibland åt vetenskapsmannen som med sina förutbestämda parametrar försöker skapa modeller för att bevisa sin tes. Jag skrattar däremot inte åt prästen som predikar sin tro om en allsmäktig kraft, för prästen erbjuder tröst.

Det är vad all konst egentligen handlar om. Tröst. Och för att det skall bli starkt borde däri också ingå sanning. Om man med sanning menar att tala till oss genom den verkliga världen, genom känslan som är så stark att vi inte är vana att hantera den. Men det är skönt. För vi lever för en stund.

Tiden går. Och jag kommer fan ingenstans. Den kära lekens ofattbara kraft och paradox. Leken blev till harmoni och läkeprocess och början på något fantastiskt, hisnande, overkligt, ogreppbart. Samvarons frid förvandlades till intellektets lilla förvirrade kamp i mörkret efter fel att leta upp, med sitt svärd och sin rustning ser han sig omkring, söker sin fiende, ser en vass ljusstråle slå igenom uppe i fönstertaket som är närmast igenbommat av fuktiga träplankor.
Han besegrade oss med sitt ynkliga feglir. Han tog tid på sig. Men gav också lärdomar.
Som vi egentligen har från första början. Är det själen, det? Är det ett bevis på flera liv? Jag tror inte det. Jag tror på energier. Kanske energier kan minnas? Har förmågan att alstra någonting, en puppa som blir till en färggrann fjäril vilsen i vår galna värld men redo att börja om igen.

 

(c) Mattias Hellqvist

Att idag påpeka hur tillgivenheten är avgörande för kärlek är fruktlöst i större sammanhang. Vi talar hellre om självständighet, om frigörelse, om egna val; uttryck som sårar vår själ, dvs totalen av det som är vi, som människor, som kännande och intellektuella varelser.
Jag försöker, på mitt sätt, att bidra, eller rättare sagt, motverka denna hemska förvirring. Det är en oerhörd sorg och smärta att jag inte når fram.

 

Vi vill tro på det sanna men lever efter det falska. Vår tids lögndyrkan är svår att motstå, både för egen del och i relation till andra och världen i stort.

I mångt och mycket är vi slavliknande varelser, marscherar i grupp i jakt efter ständig tillfällig bekräftelse och trycklättnad.

 

Godheten är ofta ytlig, eftersom när den bemöts helt och fullt uppstår nästan alltid en stark rädsla. Man backar, ändrar sig, förvandlas. Det goda framstår som ett socialt spel, även när det är välmenat och genuint.

Men som vi lever, som vi varje dag sprider felaktigheter om oss själva, om våra svårigheter och problem, och samtidigt riskerar komma allt längre ifrån vår innerliga kärna, är det symptom på vår förvirrade tid.

 

Kanske finns en urgammal universell kunskap om vad älska är, vad dess följder borde vara, men oftast blir; att allt sammantaget gör oss oförmögna att älska sexuellt. Det är som den ensamma människans oönskade kommentar till vår sexfixerade, familjeupplösta och kärleksbristande tid.

 

Friden att leka med vår kommunikation, beröra och syndfullt smaka vår mystik, är en konstart över livet, en kunskap och känsla få vågar besitta. Det är istället en burlesk smaklöshet som härskar, och märkligt nog tilltalar det många.

 

Sexualiteten är för människan en unik möjlighet att verkligen komma nära och djupt in. Eller skapa strid och död. Som en strid över vilka vi är och vilka vi vill vara.

 

(c) Mattias Hellqvist

   

 

 

 

 

 

 

Att skriva med dubbla motiv; meningarnas melodi avger stämning och tillstånd, ordens betydelse dess innebörd och handling.

 

Min konstnärliga mission kortfattad på Twitter. Visst är den möjlig och läsbar. Men för vem? Och för hur många?

Det låter så tjusigt, närmast präktigt och självupptaget. Men är bara sanningen.

 

När ska jag drivas framåt enbart av mina konstnärliga ambitioner? Går det? Gör jag det nu?

 

Varje form av flerdimensionellt konstnärligt skapande kräver inte bara mental koncentration, utan också något man kan kalla för själslig närvaro. Just därför är det väldigt svårt för mig att skriva när jag inte mår bra. Klangerna klingar falskt och prosodins rytm saknar sammanhang och balans.

Kanske det är en träningsfråga till sist. Hur plågsam en sådan träning än må vara.

Välja bort livets drömmar i vardagen, delade och älskande.

Välja den kreativa drömmen, strömmen av inre bilder, av min egen melodi som får mig att skriva även det jag kratsar fram i detta nu.

"Jag skriver akustiskt" sa Ulf Lundell en gång.

Hur skriver man själv? Finns det någon endräkt, individuell konsensus? Antagligen inte. Man söker en plattform för stunden och märkligt nog glömmer man bort hur man noterat och dikterat, skrivit ned påminnelser och idéer förut.

 

Att skriva för hand är en njutning som vi mer och mer förlorar närheten till. Min förmåga på området är starkt begränsad numera, och har antagligen så varit alltsedan barndomen eller mycket tidig ungdom.

 

Kan man leva i en ständig konstnärlig verksamhet? Att arbeta, vare sig det gäller att formulera känslor, idéer, tankar, för användning i ett senare skede, eller skriva på ett verk, en roman, ett pågående projekt. Att se film som berör och inspirerar. Att insupa texter genom romanläsning. Att se intervjuer och dokumentärer om konstnärer och deras skapande. Att hela tiden befinna sig i ett skapande tillstånd såväl praktiskt som mentalt och känslomässigt. Skulle man till sist bli galen, förlora fotfästet i den tråkiga, krångliga, outhärdliga verkligheten?

 

Orden sinsimellan har en melodi. Och meningarna en sång. Det är det drömska av mitt försökt till arbete. Men där finns också något som i bästa fall kan lära oss någonting om mänsklighet och möjlighet. Vi tror så lågt om oss själva och det har nog alltid varit en plåga för mig att uppfatta och bevittna. För att så småningom själv delta i det behärskade spelet.

Det talas om tidsbrist i dag. Vilket är naturligt i vår genomreglerade konsumtionsvärld. Men den sanna bristen bär vi på själva. För vi har glömt bort att ju mer kontakt vi har med våra känslor, desto mer upplever vi av allting. Därigenom lyckas vi dra ut på tiden för oss själva. Det är en så uppenbar sanning att det smärtar att skriva den.

 

TID vill väl säga oss att vara här och nu men i allt detta blir det till något som pressar och stressar oss, gör oss illa. Vi vill ge upp om vi saktar in på takten. För då kläs illusionerna av alldeles nakna och vi alla ser och vet. Det är förstås en outhärdlig situation för alla de som bortom rättrådigheten söker moralen och den verkliga sanningen. Därmed upprätthålls också denna värld av fasader och ytor, av sociala samspel och styrkedemonstrationer.

 

Finns tanken på frid och sann glädje i andra sammanhang än då vi har viss "överblick" över situationen som sådan?

Är tanken på det "goda samhället" något bortom den politiska bilden?

 

Vi tror - och kanske vi gör det också - att vi vet så mycket hela tiden, men vill glömma bort hur lite av våra mänskliga förmågor vi använder oss av i vardagen i stort, i rent sociala sammanhang med dem vi anser oss stå nära.

 

Vi lever i ett sorts ekorrhjul där rädslan för djup beröring blir till något normalt och närmast mänskligt. Med andra ord lever vi på fel sätt vad gäller mer intuitiva och spritituella värden.

Är det då egentligen konstigt att vi alltmer formar ett samhällelligt samtal av självtillräcklighet?

"Medvetandet är alltid unikt, plågan är privat, och bara ropen når ut till andra: vad menar den som ropar? Är det ett budskap till mig?

Så är också hans liv under denna berättelses gång ett isolerat liv, och när sommaren går mot höst och kyla störtar fallande löv över honom, begraver ett minne, krossar en verklighet och en spegling som är hon, medskapande i denna berättelse men nu fjärran bortom medvetandet och förhoppningen.

Mellan dem som älskar finns inga ord och gester, behövs inga förklaringar. Därför har han så svårt att beskriva vad som varit, kanske är lyckan tomhet, minneslöshet, inte ett tillstånd som kan upprepas utan en sekund då världen stannar. Lyckan är också förväntan, därför kan han inte uttrycka den eftersom dessa månader fråntagit honom hoppet.

I detta fall gällde det hoppet om en återförening med henne. Men han visste att det en dag var nödvändigt att sluta, liksom en berättelse har en början och ett slut. Någonstans finns punkten. Den är här.

 

Ännu en sista gång söker sig hans syn och minne till henne, hennes ögon som vilar i skuggan vid en klippa i sol, i den nordiska sommarens dagar och nätter, två människor nära varandra, varje andetag välbekant men ändå fyllt med oro: lever hon, är hon verkligen här? I morgon, för alltid?

Det sägs att människorna i Sverige förlorat sin religion, att protestantismen blivit förädlad socialvård, men J tror att religionen finns, att den är denna mystik i gemenskap mellan två, inom familjer. Händer som håller händer, i morgon skall solen igen gå upp.

Under hans resor speglas hennes ansikte i andras ansikten, i tågfönster och skitiga toalettspeglar, likheten och olikheten till vad hon är förändrar människorna i hans ögon. Det är sjukligt, ropar han till sig själv, men någonstans brister också han, saknar styrka att motstå bilden.

Hurdan var drömmen som hon berättade om, att de skulle kunna leva i harmoni tillsammans, samtala med varandra, och ingen skugga föll över landskapet, allt var klart, precist, fattbart och smakade av mogna äpplen. Men sådan han är kräver han av livet allt eller förtvivlan, han blöder av detta, besegras i livet och i drömmen, och har därför så ringa förståelse för alla dem som nöjer sig med det nästbästa, kompromissen.

Han förlamas av denna konflikt, han bär på ett andligt övermod som tynger honom, till slut är han blind för alla verkligheter utom denna, som kanske också är inbillad.

 

Han kan bara förnimma rikedomen i att människor möts och bildar samhällen, kanske för att försvara sig mot en yttre fiende, kanske för att följa en evig biologisk drift. Det är grunden, den kan ingen rubba, inte ens lagar som avser att förändra äktenskapet.

I detta Sverige har man skapat mängder av lagar och förordningar vilkas yttersta avsikt är att underlätta människornas liv. Men någonstans på vägen till sitt förverkligande blev en del av dessa lagar till självändamål, och människor av många klasser och boplatser kände plötsligt en instängdhet och svårighet som är ny. Man kunde helt enkelt inte förstå att så många steg av de många steg man tog skulle rutas in och förhandsbestämmas, som om det fanns en risk för att äventyr och laglöshet tog vid där lagarna slutade. Litade inte makten på att människorna kunde vara fria och ansvarsfyllda? Ville man överuppfostra, leda den blinde vid handen?

Blindhet är också roten till hans hopplöshet. Han måste förvissa sig om att hon inte finns någonstans. Telefonförbindelserna är avbrutna, ingenstans ett återsken av hennes leende, ens en antydan om en delad hemlighet som kan återgå honom hoppet.

Han går in på en resebyrå och frågar vart han kan komma i detta ögonblick. Väderleken är kall och vintern snart inne.

Han skall nu resa utan saknad.

Skylten på disken i resebyrån talar om att hon som bläddrar i en bok har samma förnamn, och J inser plötsligt att det är meningslöst, han kan inte resa undan någonting. Han går ut på gatan och förstår att han lika litet kan skiljas från den svenska verkligheten, som från pinan som följer hans steg.

Han står villrådigt på stranden och tittar mot Sverige och kanske är hans dubbelhet inför landet bara en dimmig spegling inför sig själv, hopplösheten över att någon vågar stå emot honom och säga honom sanningen: det finns så mycket annat i livet än du.

Vind kommer från havet, med höstens fukt. År radas på år. Även om ingen någonsin lyssnar har han rätt att säga: jag älskar dig."

 

 

Han loggade in på chatten som var död. Han lyssnade på musik, skön musik som var ny för hans öron och sinnen. Och då fanns hon där, bara hon och han, ensamma inför varandra.

 

Där är du ju! :-)

:)

Hur mår du?

Jo det är väl ganska bra. Själv?

Samma här. Ensam ikväll. Vad gör du då?

Inget särskilt. Slötittar på teve.

OK. Bor du ensam?

Jag har två små döttrar.

Oj.

Mina två änglar som driver mig till vansinne ibland

Haha!

:) haha

Vad fint!

Jo det är väl så. :)

Jag får inte mycket vettigt gjort.

Vad brukar du göra då?

Inte mycket.

Haha.

Haha ;-)

 

Han undrade hur hon såg ut, vad hon tänkte för sig själv. Han undrade vem hon var. Han var spänd av förväntan,  drivande och varm.

 

Jag försöker skriva ett filmmanus.

Låter spännande. :)

Jag försöker hitta det jag ska ägna mig åt.

Dom flesta börjar bara med något och med tiden så blir det så.

Jo.

Jag började utbilda mig till sjuksköterska men har tagit en paus. För min egen skull. Jag vet inte varför, men en dag kändes det som jag inte orkade lika mycket som förut.

OK.

Så jag blev irriterad, snabbt trött, åt obalanserat, klagade på ungarna

Får jag fråga hur det ser ut med barnens pappa?

Ja du... Han hjälper inte till mycket alls. Tyvärr. Han förstår inte hur jobbigt det är för mig att dra lasset, att välja åt honom, att instruera honom när han ska ha barnen. Han har dom varannan helg, ibland inte ens det.

Oj, det var inte mycket.

Jag är väl för snäll kanske. Men nu är jag faktiskt förbannad på honom. Och det ska inte du lyssna på.

Ingen fara. Jag förstår att det är tufft just nu.

Det ordnar sig säkert. :)

Du verkar väldigt trevlig. :-)

Du med. :)

Var bor du då?

Det vill jag inte säga här.

Jag förstår. Jag skrev mitt mobil-nr till dig.

Ah, snällt. Vad bra.

Ja. :-)

Haha :)

 

Han tänkte på kärleken som ung, som en dröm, som en mening, som meningen med allt, inte ens barnen som föddes var meningen, det fanns något mer; det delade livet, den delade sömnen, närheten, känslorna, öppningen in i någon annans själ, gemensam njutning. Hon föreföll ömsint och omtänksam, intelligent och tillmötesgående. Var det vad han behövde? Skulle han se det så? Skulle han tänka på sig själv eller se vad som hände? Hennes ord träffade honom djupt, han kunde inte riktigt förklara det. Han drömde den första natten, i en flytande roddbåt ute på en blank och stilla sjö, omgiven av hus som stack upp ur marken, hammockar, träbryggor. Han kände sig fri men förlorade kontrollen över allting, förlorade känslan av båtens innandömen, kunde inte få grepp med händerna. Allting blev genomskinligt, som en retning, som ett sätt att framvisa fysiologins betydelse. Han vaknade svettig men full av energi, hans mor sa att kaffet var klart och frukost fick man ordna själv, det gällde att vara färdig till klockan ett. Han hade sovit länge, bortom den vardag han var van med. James var trött och glad, skämtade, skojade med morsan, de skrattade, två bröder ihop.

 

 

 

(c) jag

 

"Den stolta Eros stred för Psyches kärlek med blommor och brev som vapen. Efter smärtsamma år av längtan blev han uppringd en vacker dag. Till hans lycka fick han höra sin sköna Psyche be om förlåtelse med en önskan om att äntligen prata ut.

Men Eros var en sådan hopplös odåga att han på bara en månad kom att besvära och förarga med sin starka önskan att komma den behaglige Psyche nära igen. Den stackars betagna Eros hade längtat så efter hennes fagra röst som var en melodi för hans öron! För att inte tala om hennes angenäma ord som var en sång för hans själ!

Hans försök att förmildra och förbättra situationen med charmerande ord via sms gjorde den gåtfulle Psyche så utled att hon ofta inte orkade besvara dem. Och hon ringde honom aldrig igen.

Till hans enorma sorg blev hon i stället tvungen att säga: - Du väcker endast vaga vänskapskänslor inom mig. Eros förstod, att han som med allting annat, också misslyckats med sin stora dröm: att ljuvt beröra henne som kvinna och väcka till liv det vackra de en gång hade tillsammans."

DIF möter Mjällby på hemmaplan och efter ett bortamål provocerar motståndarna hemmapubliken maximalt genom att med hånande gester fira målet en meter från DIF-klacken. En person i DIF-publiken kastar då ett päron på en motståndarspelare som kastar sig ner och spelar "död". Efter maximal uppvigling i massmedia från Mjällbys sida beslutar disciplinnämnden om 0-3-förlust för DIF.

 

Under cupfinalen slänger göteborgssupportrar bangers-smällare mot DIFs målvakt Kenneth Höie, utan att detta leder till någon disciplinär åtgärd. Under samma match kastas en brinnande bengal in på planen från göteborgsklacken, vilket leder till böter för syns skull. Efter matchen skjuts en raket rakt in i DIF-klacken, från göteborgssupportrar som tagit sig in på planen. Massmedia behagar knappt skriva om händelsen i kraftfulla ordalag.

 

Som första svenska klubb i historien får DIF 2012 böter av förbundet för supportrarnas ramsor om att domare Martin Hansson är en "hora". Samme Hansson dömer i år godtyckligt bort ett mycket viktigt mål för DIF i matchen mot Syrianska. I efterhand får Hansson se repris på händelsen, och trots att hela Sverige ser att målet skulle ha godkänts, uppger Hansson till massmedia att han är glad att han dömde bort det.

 

DIFs Daniel Amartey får en lättvindigt dömd utvisning under en match mot Malmö FF. Förbundets disciplinnämnd stänger av honom två matcher, vilket innefattar vårderbyt. Orsaken är enligt disciplinnämnden att Amartey i närkampen "äventyrat motståndarens säkerhet".

 

En fotbollsspelare i Malmö FF döms för sexuellt utnyttjande av barn och under DIFs hemmamatch mot MFF hånas spelaren av hemmaklacken. Trots att liknande hån skett under många matcher med olika lag under säsongen, är det endast denna gång som domaren, Bojan Pandzic, pausar matchen för att se om den går att avbryta på grund av nidramsorna.

 

I en cupmatch sparkas DIF-spelaren Alexandar Prijovic ner (utan åtgärd av domaren), och i samband med att han reser på sig lutar sig motståndaren över Prijovic och skriker någonting, Prijovic träffar motståndaren med sitt bakhuvud, varav motståndaren kastar sig ner på planen och inte rör sig under en minut. Trots att reprisbilder avslöjar hur krocken var av mildare slag påstår spelaren till massmedia att han skallades så grovt att han trodde tänderna skulle flyga ut. Disciplinnämnden bedömer händelsen som grov och beslutar att Prijovic stängs av två matcher, vilket innefattar höstderbyt.

"Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke-troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro. Om en realist tror så måste han just på grund av sitt verklighetssinne också erkänna ett underverk."

 

(Utdrag ur "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij.)